Forskarna har kombinerat två naturliga och vanligt förekommande organiska molekyler, lipider och klorofyll, och fått fram en ny nanopartikel som öppnar nya möjligheter för cancerbehandling. Partikeln har en unik struktur som ger den ett antal fördelar jämfört med de partiklar som hittills varit intressanta inom cancerforskningen.
Användning av nanopartiklar inom cancermedicinen har under de senaste åren varit ett snabbt växande forskningsfält. Den stora poängen med nanopartiklar är att man kan göra dem målsökande så att de hittar fram till tumörer i kroppen. Denna egenskap kan man använda både för att göra bättre avbildningar av tumörer vid röntgen och för att behandla tumörer.
Tidigare forskning inom behandlingsområdet har haft två olika huvudinriktningar. Dels nanopartiklar som man kan ladda med cellgifter för att leverera läkemedlet till tumören. Dels partiklar som bäddas in i tumören och som man med hjälp av laser sedan kan hetta upp så att tumören bränns bort.
Det nya med de kanadensiska forskarnas nanopartikel är att den har en väldigt flexibel design. Den är en allt-i-ett-lösning som kan användas för både avbildning, läkemedelsleverans och för laserupphettning. Det här öppnar helt nya möjligheter menar Dr Gang Zheng, huvudförfattare bakom artikeln.
– Den här nya partikeln gör att vi nu kan kombinera avbildning och behandlingar på helt nya sätt som tidigare varit svåra eller omöjliga.
Grädde på moset
I takt med nanoforskningens snabba expansion senaste decenniet har även frågan om hälsorisker med nanopartiklar kommit allt högre upp på agendan. En av de stora frågorna har varit nanopartiklars förmåga att passera blod-hjärnbarriären och vilka risker det kan innebära. Även här har den nya partikeln enligt forskarna stora fördelar jämfört med dess föregångare. Den är helt organisk, och tester visar att den inte är giftig och att den är biologiskt nedbrytbar i kroppen.
– Att partikeln inte har några negativa effekter på kroppen är som grädden på moset. Vi är ivriga att börja använda den i kliniska försök, säger Dr Gang Zheng.
Olof af Wåhlberg
SVT Vetenskap