Att inte vara monogam kan alltså sitta i generna. Hannar som inte nöjer sig med sin äkta hälft för över sitt beteende till sina döttrar.
Forskarnas slutsats bygger på analyser av beteendet hos zebrafinkar, men samma sak gäller troligen för de flesta fåglar som lever i monogama par, och sannolikt även för monogama däggdjur – inklusive människan.
-Det kan gälla även för människor. Vi står inte över evolutionens drivkrafter, säger den svenska evolutionsbiologen Elisabeth Bolund, en av forskarna bakom den internationella studien som utförts vid Max Planck-institutet i Seewiesen i Tyskland.
Tidigare oklart varför
Zebrafinken, som i vilt tillstånd finns i de torrare delarna av Australien, har ett monogamt system där hanne och hona lever i livslånga parförhållanden. Trots detta är det vanligt att båda könen söker tillfälliga sexuella förbindelser och parar sig med andra fåglar.
För hannarna har fördelarna alltid varit mer tydliga. Varje parning kan resultera i extra avkommor och spridning av generna.
Men när det gäller honorna har det varit svårare att förklara beteendet. Det har spekulerats om att de möjligen söker efter hannar med de bästa generna för sina avkommor.
Sådan fader, sådan dotter
Forskarna, som publicerar sina rön i Proceedings of the national academy of sciences, studerade totalt över 1 500 zebrafinkar i laboratoriet. Fåglarnas sexliv och partnerval kontrollerades noggrant. Därefter gjordes genetiska tester på fåglarna för att utröna deras släktskap med varandra.
Resultatet avslöjar att de mest otrogna hannarna i allmänhet var fäder till de mest promiskuösa honorna.
Samma gen hos oss?
Det intressanta nu är förstås om en liknande genetisk komponent finns även hos oss människor.
– Det skulle givetvis gå att få svar på, men det kräver en studie som innebär en rad etiska problem. Plus att man måste fråga ut människor om deras sexuella beteende och då finns alltid risken att man inte får helt ärliga svar, säger Elisabeth Bolund.
– Det bästa vore om man kunde gå vidare och hitta de gener som styr beteendet. Skulle man hitta sådana otrohetsgener hos fåglarna, och sedan hittar dem också hos oss människor skulle man kunna misstänka att vi styrs av delvis samma mekanismer.
TT och Annelie Larsson SVT Vetenskap