Vad hände med ”marsonauterna” som satt instängda i en bunker i Moskva i 520 dagar och låtsades åka till Mars – och tillbaka? Inslag ur Vetenskapens värld. Foto: Sergey Ponomarev. Scanpix. Reporter: Benny Eriksson SVT Vetenskap

Resultat från ett extremt experiment

Uppdaterad
Publicerad

För två och ett halv år sedan låstes sex män in i en försökslokal i Moskva. De skulle simulera en resa tur och retur till Mars. Nu presenteras en del av resultaten.

Svårt att komma upp i morse? Det var lite mörkt och grått, och kanske inget lite extra att se fram emot?

Föreställ dig då att du är ombord på en farkost som färdas mot planeten Mars, tillsammans med några andra människor. Att ni redan rest i två månader och inte kommer att kunna komma ut ur rymdskeppet eller rymddräkten förrän om nästan ett och ett halvt år.

Mars 500

Utsikten genom fönstergluggarna visar bara svart med vita prickar. Du måste umgås med samma människor, och bara dessa, hela tiden, dag ut och dag in. Kontakten med dem du älskar sker genom en dator där man inte kan samtala eftersom det tar minuter innan det du just sa når deras öron.

Det här experimenterade man på under 2010 och 2011, i ett par tuber som fanns i ett industriområde i Moskva. Sex män stängdes in på en låtsad Mars-resa i juni 2010. Efter 520 dygn, 17 månader, kom de ut igen i november 2011.

Men resultaten är inte på låtsas

Nu finns det vetenskapliga resultatet från Mars-500 utvärderat och klart, och det visar att deltagarnas aktivitetsnivå sjönk rejält, ganska tidigt. På låtsas-hemvägen sov de nära 700 timmar mer än på låtsas-utresan.

Tester gjordes dagligen: deras kroppsliga och själsliga tillstånd mättes. Besättningen tittade på DVD, läste böcker eller spelade dataspel. Vid ett par tillfällen uppstod låtsas-brand ombord eller elavbrott. Så att de skulle få något att gå igång med.

Och vid ungefär rätt tidpunkt genomfördes en låtsas-Marslandning, komplett med låtsas-promenad på Mars-ytan.

Problemen inför en eventuell marsfärd

Fyra av sex deltagare i Mars 500-försöket upplevde ett eller flera av följande problem:

att sömnen var störd;

att sömnperioden sköts framåt med klockan;

att det uppstod brister i förmågan att sköta sig eller arbetet, kopplat till kronisk partiell sömnrubbning;

att de ofta upplevde sig ha sämre sömnkvalitet.

En av medlemmarna började leva 25-timmarsdygn och kunde inte hålla de andras schema. En annan tog allt längre tupplurar på dagen. De här båda sov en femtedel av den tid när resten av besättningen var vaken. I ett verkligt läge hade ett sådant beteende varit problematiskt.

Vissa passade bättre som marsonauter

Men två deltagare klarade sig bra och anpassade sig. Och det är ett ganska bra resultat, anser Dag Linnarsson, professor vid Karolinska institutet som länge studerat hur människokroppen påverkas av tyngdlöshet:

– Här har man inte styrt dem så jättehårt utifrån. Då syns just hur folk beter sig om de inte blir styrda. För framtiden måste man bli tydligare med att styra aktiviteter, men också ljusförhållandena ombord, säger han.

Linnarsson säger att de sex hade femdagars-vecka ombord:

– Kanske för att de är vana vid det mönstret, men ombord på en långresa ska man kanske inte vara ledig. Man kanske ska göra vissa saker i fem dagar och sedan annat under två. Folk kan inte glida iväg i letargi så här. En del la sig i sovsäcken och sov väldigt mycket.

Det krävs bättre bemanning

Studien är i allt väsentligt psykologisk, eftersom en riktig besättning på en riktig Mars-resa skulle bli utsatt för väldiga påfrestningar och därför måste väljas så bra det bara är möjligt. Ovanpå detta måste man också röra sig mycket mer, eftersom tyngdlösheten i tomrummet mellan jorden och Mars skulle leda till förlust av benmassa och muskler. Särskilt om man sover mer än vanligt.

Vad har vi lärt oss inför en verklig resa, eller inför nästa experiment?

– Utvalskriterierna var inte anpassade eftersom fyra av sex hade uppenbara svårigheter med att hålla sig vakna och på alerten. Man måste fundera på hur man ska göra mer hanterbara försöksmodeller så att man väljer bättre folk.

– Och så måste man skärpa efterliknandet av normal dygnsrytm – ljus och aktivitet – under många månader, säger Dag Linnarsson som mycket väl tror att det kan bli ett nytt försök. Och då skulle det kanske räcka med 100-200 dagar för att få veta vad man vill veta.

Fakta

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Mars 500

Mer i ämnet