Forskarna vid University of Leicester har haft nejonögon och lansettfiskar liggande i 25-graders värme under ett halvår på sitt laboratorium. Under tiden har man noggrant följt hur förruttnelsen fortskridit. Frågan är vad detta har med paleontologi att göra?

När man studerar fossil vill man ofta veta hur djuret såg ut innan det dog. Att tolka fossil kan liknas vid en obduktion – med skillnaden att man är mer intresserad av att fastställa hur djuret såg ut än att veta vid vilken tidpunkt det dog.

Mjuka vävnader som ögon, muskler och inälvor ruttnar snabbast. Det är bara i mycket få fall som spår efter dessa bevaras i fossil. Men samtidigt är det just dessa som säger mest om hur djuret var uppbyggt.

”När vi vet hur dessa kroppsdelar förändras under förruttnelsen så kan vi göra bättre tolkningar av de fossil som utgör den lägsta grenen i människans del det evolutionära trädet” säger Dr Mark Purnell, en av ledarna för studien.

Resultaten av studien visar att det finns en risk att fossilen ofta har tolkats som allt för enkla – djuren var i själva verket mer komplexa än vad som framgår av det material man studerat.

Detta är något som paleontologer ibland missar menar Dr Rob Samson som ledde studien. ”Det tilltalar förmodligen inte alla att tillbringa hundratals timmar med att studera stinkande kadaver av ruttnade fiskar.”

Olof af Wåhlberg