Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

SVT:s Jens Ergon om klimatmötet: Målet i Cancún: Att hålla hoppet vid liv

I dag inleddes FN:s klimatförhandlingar i Cancún, uppföljaren till det fiaskobetonade klimattoppmötet Köpenhamn i fjol. Någon överenskommelse hoppas ingen på den här gången.

Sedan sammanbrottet i fjol har klimatförhandlarna mödosamt arbetat för att rädda hela FN-processen och återupprätta någon form av förtroende i förhandlingarna – inte minst mellan världens utvecklingsländer och den rika världen.

Och förutsättningarna har sannerligen inte varit goda. Under året har fortsatt ekonomiska- och finansiella problem i USA och EU förpassat klimatfrågan långt från politikens huvudagenda i den rika världen.

I USA har politiska krafter som ifrågasätter både klimatforskningen och nödvändigheten att agera fått allt starkare inflytande. Sedan mellanvalet till den amerikanska kongressen blockeras i praktiken möjligheten att få igenom åtgärdspaket för utsläppsminskningar i USA. Manöverutrymmet för USA:s klimatförhandlare är med andra ord numera starkt begränsat.

Samtidigt minskar obönhörligen det lilla fönster som finns för att agera och undvika allvarliga klimatförändringar. 2010 tycks bli ett av de varmaste åren hittills globalt sett, med flera extrema väderfenomen som många forskare delvis anser kopplade till klimatförändringarna.

Målet orealistiskt
Under två veckor samlas nu över 15.000 klimatförhandlare, journalister, företagslobbyister och miljöaktivister från 193 länder.

Inför mötet diskuterar forskare i brittiska vetenskapsakademiens tidskrift Philosophical Transactions om det överhuvudtaget längre är realistiskt att begränsa den globala uppvärmningen till 2 grader – det mål som politiker talat om för att undvika verkligt allvarliga klimatförändringar.

Fyra graders uppvärmning
De frivilliga åtaganden att minska utsläppen av växthusgaser som blev resultatet av fjolårets kritiserade så kallade Köpenhamnsackord räcker enligt forskarnas beräkningar enbart till att begränsa den globala uppvärmningen till 3-4 grader.

I artiklarna i den brittiska vetenskapsakademiens tidskrift diskuterar forskarna nu istället 4 graders uppvärmning – med skrämmande konsekvenser vad gäller allt från glaciärers avsmältning, havsnivåhöjning, utslagning av ekosystem och tillgång till odlingsbar mark och färskvatten.

Ingen tror på överenskommelse
Klimatforskningens realiteter står i bjärt kontrast till förhandlingsrummens verklighet i Cancún. Det många klimatförhandlare hoppas på är i praktiken att kunna lämna turistparadiset utan nya bakslag och låsningar, med en så god stämning som möjligt inför nästa år. Något överenskommelse hoppas ingen på den här gången. Möjligen nästa år i Sydafrika – förmodligen ännu senare.

När det gäller de verkliga knäckfrågorna – som hur stora utsläppsminskningar som måste göras, av vilka och när – så finns ingen lösning i sikte. Den grova skiljelinjen går alltjämt mellan den rika världen och världens utvecklingsländer och tillväxtekonomier.

Kyotoavtalet i fokus
I den ena extremen finns USA, historiskt sett världens största utsläppare, och per capita alltjämt en av världens största utsläppare.

USA vägrar förnya dagens klimatavtal, det så kallade Kyotoavtalet, där världens rika länder – dock inte USA, som aldrig godkänt avtalet – bundit sig att gå före och minska sina minska sina utsläpp, medan världens utvecklingsländer enbart har frivilliga åtaganden.

Kyotoavtalet löper ut 2012 och knäckfrågan handlar om ett nytt klimatavtal skall bygga på en förlängning av Kyoto eller – vilket framför allt USA pläderat för – ett helt nytt avtal. I praktiken vägrar USA delta i överenskommelser om utsläppsminskningar om inte Kina och världens tillväxtekonomier också gör bindande åtaganden.

Utvecklingsländerna representeras delvis av en brokig skara kallad G77 och Kina. Här betraktas Kyotoavtalet som en garant för en rättvis fördelning av bördorna för att minska världens utsläpp.

De rika måste gå före
Visst kan man tänka sig bindande åtaganden, men först när deras utvecklingsnivå närmar sig västvärldens. Innan dess, till 2020, är det frivilliga åtaganden som gäller och den rika världen som måste gå före.

Och så länge den rika världens ambitionsnivå för utsläppsminskningar är så pass låg som nu så är villigheten att kompromissa minimal.

Enligt en FN-sammanställning innebär exempelvis den rika världens erbjudanden om utsläppsminskningar i bästa fall en minskning med 16 procent mellan 1990 och 2020 – långtifrån de 25-40 procent som krävs enligt klimatforskarna.

Ja, i sämsta fall, med den lägsta ambitionsnivån och diverse trix, så skulle den rika världens bud i själva verket innebära att utsläppen tillåts öka med 6 procent.

Hoppas ingjuta hopp
De här låsningarna kommer inte att lösas i Cancún. Det många förhandlare istället hoppas på är att man kan lösa någon av de mindre frågorna – något som skulle kunna ingjuta visst hopp i förhandlingarna, höja stämningen inför 2011 och minska förtroendeklyftan mellan Nord och Syd.

Ett sådant exempel skulle kunna vara inrättandet av en ny klimatfond. Ett annat skulle kunna vara framsteg i förhandlingarna om att överföra miljöteknik till utvecklingsländer.

Problembarnet USA
Problembarnet är på flera sätt USA. Frågan är om landets förhandlare har manöverutrymme nog att ens kompromissa kring mindre frågor. Det andra orosmolnet handlar om hur själva förhandlingarna bedrivs.

En orsak till fiaskot i Köpenhamn var den förvirring och frustration som uppstod när ett fåtal länder och statschefer drog upp riktlinjerna vid sidan om de pågående förhandlingarna. Resultatet blev att det så kallade Köpenhamnsackordet ratades av ett flertal länder – och att hela processen nära nog bröt samman.

Den skärva av hopp som lyfts under året handlar om att hela FN-processen räddats från totalhaveri och att seriösa samtal på nytt pågår. Det är det hoppet som klimatförhandlingarna i Cancún kan rädda vidare till nästa år – och kanske, kanske ge ytterligare någon förstärkning.

Jens Ergon
SVT Vetenskap

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Senaste avsnittet i SVT Play