Foto: ESO

”Ett svart hål är ingen dammsugare” 

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS ·

Forskarna upptäckte stjärnornas dödsmarsch in i Vintergatans svarta hål, och kunde visa hur svarta hål faktiskt fungerar.

Ulrika Engström

Vetenskapsreporter

Under en stjärnklar natt på södra halvklotet kan man se rakt in i Vintergatans centrum, och det är därför man kan se så otroligt många fler stjärnor där jämfört med på norra halvklotet.   

Länge misstänkte astronomer att det gömde sig ett supermassivt svart hål där, eftersom man hade upptäckt att många andra galaxer hade sådana svarta hål i mitten. Och de svarta hålen lämnade tydliga spår efter sig, speciellt i unga galaxer. Massiva svarta hål i unga galaxer är de svarta hålens värstingar. 

Helveteskarusell förser hålet med näring 

Runt hålen roterar en skiva av het gas och stoft som en helveteskarusell och förser det svarta hålet med näring. Systemet generar så mycket energi att två jetstrålar sticker ut vid det svarta hålets ”poler” och de här strålarna avslöjar att här finns något extraordinärt.  

Men det förmodade svarta hålet i vår egen medelålders galax Vintergatan tycktes vara ett mycket mer behärskat svart hål. Så hur skulle man kunna upptäcka det? 

Långsam dödsdans till händelsehorisonten 

Ett svart hål är ingen dammsugare som snabbt suger in sig allt i sin väg. Materien fångas i en långsam dödlig dans runt hålet – innan det till slut ramlar över gränsen som är det som kallas för händelsehorisonten. Efter det finns det ingen väg tillbaka.  

Under 1990-talet gjorde både Reinhard Genzel och Andrea Ghez noggranna observationer av stjärnorna som fastnat i en elliptisk dödsmarsch mot det svarta hålet. De här två stjärnorna låg så nära det svarta hålet att de gjorde ett varv runt Vintergatan på bara 16 år. (Jämför med vår egen sol som tar 200 miljoner år på sig att gå ett varv runt Vintergatan.)

Kraftfull blixt 

Jag gjorde en intervju med Reinhard Genzel 1999 i samband med att han presenterade sina observationer av stjärnorna runt Vintergatans svarta hål. Han berättade då att det är en väldigt ovanlig händelse att faktiskt se en stjärna falla i. Men när det sker så sker det inte med tystnad. ”Stjärnfallet” skulle genera en enorm energiutveckling, visuell i form av en kraftfull blixt. 

Utifrån stjärnornas rörelsemönster kunde dagens nya Nobelpristagare räkna ut att det bör finnas ett tungt objekt där inne, som inte ger ifrån sig något ljus alls. Men någonting gömmer sig där – och det är tungt. Massan motsvarar fyra miljoner solmassor och det inom ett område lika stort som vårt solsystem. Om det inte är ett svart hål vad är det då? 

Matematiskt snille 

Den tredje pristagaren är Roger Penrose som tilldelas halva priset för att ha utvecklat matematiken som bevisar existensen av svarta hål. Han räknas som en av vår tids stora snillen – och faktiskt var det också många som ansåg att han skulle ha fått Nobelpriset i kemi redan 2011. Då belönades Daniel Shechtman för upptäckten av kvasikristaller – som liknar det som kallas för Penroses kakel-mönster som han utvecklade matematiskt redan på 70-talet.  

Många väntade idag på ett pris till den första bilden på ett svart håls förvridna händelsehorisont. I stället gick årets fysikpris till upptäckten av att de svarta hålen faktiskt existerar, och att ett supermassivt svart hål härskar i mitten vår egen galax.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.