Idag är sista dagen för klimatmötet i Doha. Uppenbarligen är det fortfarande svårt för världens beslutsfattare att komma överens. Och det trots att forskare känt till problemet i över hundra år – åtminstone enstaka, svenska forskare...
I början av förra seklet trodde man allmänt att vi människor visserligen kan förändra klimatet lokalt, genom att hugga ner skog till exempel, men inte globalt. Självklart bedrevs det forskning om istider och andra stora skiften i klimatets historia men få ansåg att klimatförändringar skulle innebära något omedelbart hot. Och knappast någon trodde att människan kunde utlösa en världsomfattande klimatförändring.
En svensk bröt mönstret
Det var en svensk som upptäckte människligt orsakade klimatförändringar – och tänkte att det kunde rädda oss från en ny istid. Kemisten Svante Arrhenius hade redan på 1890-talet sett risken för globala effekter vid utsläppen från fossila bränslen. Men hans och några få andra banbrytande tänkares idéer avfärdades av deras kollegor.
Tidigare rön, Joseph Fourniers och John Tyndalls till exempel, stödde sig på en teori om att luften värmer upp jorden genom att absorbera infraröd energi. För att citera Tyndall, som verkar ha varit en vetenskapsman med litterära ambitioner, så var atmosfären ”en filt som är mer nödvändig för Englands växter än vad kläder är för människan. Ta för en enda sommarnatt bort vattenångan från luften... och solen skulle stiga upp över en ö fastnaglad i ett järngrepp av frost”.
Svensken får stöd
År 1958 fick vi se bekräftade och mer exakta mätningar av mängden koldioxid, som stadigt ökade i atmosfären. Och när de första datormodellerna av det globala klimatet kom på 60-talet, och som sedan blev allt mer avancerade, gav de stöd åt pionjärerna inom klimatforskningen. Växthusgaserna kunde verkligen värma upp vår planet.
Till slut började den globala temperaturen själv att öka kraftigt under 1980-talet och först då sköt frågan upp på agendan i media, hos allmänheten och bland forskare. 1992 antogs en global konvention med åtgärder för att förhindra klimatförändringarna och 1997 slöts en internationell överenskommelse som bland annat innehåller bindande åtaganden för i-länderna om att minska utsläppen av växthusgaser.
Varje år träffas de länder som undertecknat konventionen för vidare förhandlingar (Conference of the parties) och idag avslutas COP 18 i Qatar.
Läste och räknade som treåring
Nu är det snart 117 år sedan Svante Arrhenius artikel ”On the Influence of Carbonic Acid in the Air upon the Temperature of the Ground” publicerades i Philosophical Magazine och la den vetenskapliga grunden för de utsläppsminskningar som just nu diskuteras på klimatmötet i Doha.
Det sägs att han lärde sig läsa och räkna själv vid tre års ålder, men helt säkert är i alla fall att han fått nobelpriset i kemi. Arrhenius tog vetenskapen till en helt ny nivå när han visade att atmosfärens värmande effekt påverkades av hur mycket koldioxid den innehöll. Han förutspådde att om mängden koldioxid i atmosfären fördubblas så skulle temperaturen stiga med ungefär fem till sex grader – ganska likt dagens prognoser.
Offrade mycket
Det krävdes en enorm mängd arbete för att han skulle nå sin slutsats, men Arrhenius visste att han kämpade en viktig vetenskaplig strid.
– Jag skulle verkligen inte ha åtagit mig dessa tråkiga beräkningar om det inte fanns ett extraordinärt intresse för dem, sa han i pressen.
Arrhenius var väl medveten om en av de viktigaste konsekvenserna av sin forskning: att förbränningen av fossila bränslen sannolikt skulle värma upp Jorden. Men möjligheten att mänsklig global uppvärmning så snabbt skulle kunna göra planeten obeboelig oroade honom inte. Tvärtom var han optimistisk eftersom det här kunde innebära en fördröjning av nästa istid.
Fick ändå ett tråkigt arv
Det Arrenius inte visste var att den globala konsumtionen av fossila bränslen fullständigt skulle explodera under de kommande hundra åren. Så han fick ändå inte alla rätt till slut. Och hans medverkan till forskningen kring rasbiologin har inte direkt gett honom fler rätt.
Men bortsett från rasbiologin, den tvångssterilisering och annat hemskt den ledde till, så har vi att tacka denna märkliga man. Hans bidrag till klimatforskningen stod honom ändå dyrt – även privat. Det sägs att hans fru Sophia lämnade honom 1894 – då var han halvvägs genom sitt siffertuggande om växthusgaserna. Uppenbarligen var inte Svante den enda som tyckte att hans beräkningar var tråkiga.
Imorgon öppnas en ny kunskapslucka här på svt.se/vetenskap.