Foto: Wikicommons Media.

Uttrar allt mer utsatta av kemikalier

Publicerad

Vilda uttrar har ökande halter fluorerade ämnen i kroppen, trots förbud och ökade ansträngningar. Exponeringen kan vara så hög att forskarna misstänker att uttrarna skadas.

På Naturhistoriska riksmuseet har över 300 uttrar provtagits i jakten på fluorerade ämnen som PFOA och PFOS. Redan 2011 kunde forskarna se att halterna ökade. Därför utökades studien till fler djur och fler platser. Nu har uttrar som samlats in mellan 1972 och 2015 undersökts.

Forskarna kan se att halterna av den ökända kemikalien PFOA och dess kusiner har ökat i leverproverna. De senaste tio åren har ökningen dessutom accelererat till 9,5 procent om året i södra Sverige, trots att användningen av några ämnen har fasats ut.

– Det är ofattbart och ganska läskigt. Ökningstakten är ganska kraftig också även i norra Sverige där man tycker att det ska vara väldigt orörda områden, säger Anna Roos, miljögiftsforskare på Riksmuseet som gjort studien.

Svenska uttrar värst drabbade

I sälar och många andra djur sjunker halterna. Att de ökar i utter är unikt enligt miljökemisten Jonathan Benskin på Riksmuseet.

– Det är förvånande. Om man tittar på andra platser i världen och på andra arter så ser man att det planar ut eller till och med minskar. Uttrarna i Sverige förvånar eftersom halterna fortfarande går upp i en anmärkningsvärd hastighet, säger han.

Det finns många typer av fluorerade ämnen, men de har gemensamt att de är mycket långlivade eller kan brytas ner till ämnen som blir kvar i naturen. Kemikalien PFOS är nu förbjuden men bryts inte ned alls. Trots att den inte använts sedan 2003 så sjunker inte halterna i utter som man kunde vänta, utan ligger på en konstant nivå.

– Det är en bra fråga varför det är så. Man borde kunna se att de minskar, men det är fortfarande ganska höga halter, säger Anna Roos.

Har hittat ”hotspots”

Undersökningarna, som bekostas av länsstyrelserna, visar att halterna är högre på vissa platser. Det kan hjälpa till att hitta förorenade områden vid brandövningsplatser eller flygplatser. Generellt är halterna högre i södra Sverige, men även på avlägsna platser i norra Sverige har det uppmätts höga halter.

– Jämför med fisk är det flera gånger högre halter. Det är mer än i sälar och mycket mer än i människor. Så uttrar är en väldigt förorenad art, säger Jonathan Benskin.

Misstänker missbildningar

Uttrarna minskade kraftigt i Sverige under andra halvan av 1900-talet, troligen på grund av miljögifter som PCB. Nu blir de allt fler i Sverige, och finns snart över hela landet igen. Naturhistoriska riksmuseet får in över hundra uttrar varje år som trafikdödats eller fastnat i fiskeredskap. Det gör att forskarna kan följa trenderna för miljögifterna bättre.

Uttrarna är högst upp i näringskedjan och får i sig miljögifter från fisk, men varför uttrarna, liksom minkar, verkar vara särskilt utsatta vet forskarna inte. Men det kan bero på att mårdsdjuren har en sämre förmåga att bli av med gifterna ur kroppen. Vissa av de undersökta djuren har jämförelsevis mycket höga halter av till exempel PFOS, och kan vara påverkade. Vissa hannar uppvisar cystor på sädesledarna som kan bero på de fluorerade ämnena.

– Det skulle kunna vara en effekt av hormonstörande ämnen. Där är de här ämnena kandidater. De som har de högsta halterna skulle kunna påverkas,säger Anna Roos.

Tas upp i människokroppen

Fluorerade ämnena hittas även i människor, särskilt hos de som druckit förorenat dricksvatten till exempel i Kallinge eller Uppsala. Ämnena tros bland annat påverka hormonsystemet, levern och sköldkörteln. De kan möjligen ge vissa former av cancer.

– Vi får också i oss det här. Det är något som påverkar inte bara uttrarnas hälsa utan också vår hälsa, säger Anna Roos.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer