Med det självförtroendet kliver jag ner i den syrefattiga källarlokalen i Gamla stan för att som det står i min almanacka “kriga i Gamla stan”. 

I källaren står fäktmästaren Nils-Erik Fahlvik, expert på gamla stridstekniker och konsult vid filminspelningar där han lär skådespelare rätt teknik. Han påminner starkt om en viking och är redan svettig. Det är nu förnedringen börjar.

Viktigast är skölden

“Det viktigaste vapnet är skölden och den ska du hålla framför dig med rak arm” säger han och ställer sig i en oväntat djup balettliknande pose med ena benet rakt bakåt och motsatt arm med skölden utsträckt framför sig. Skölden är vansinnigt tung, armen darrar och det är stört omöjligt att hålla den på rak arm. “Men innan vi börjar måste du ha rustningen”.

På åker en tjock vadderad vaxkappa som sys fast. Den är tung, varm och luktar ammoniak. När man strider ute på fältet och blir kissnödig kissar man nämligen bara på sig och fortsätter. Ovanpå den ringbrynjan, halsbrynjan och hjälmen och jag börjar vingla av vikten.

Ingen vila

Jag får veta att enda sättet att vila är att ta tag i ett handtag i taket och hänga i en arm. Nu finns det inget handtag i taket och jag börjar nästan känna åderbråcken titta ut på benen.

Det ser ut som en dans när Nils-Erik Fahlvik svänger runt med svärd och yxa medan jag ser onykter ut, vinglande i rustning och stinker ammoniak. När jag på skakiga ben stapplar hemåt och försöker sätta på mig min lilla ryggsäck med en banan i, gör det så ont i axlarna att jag får bära den i handen.

Att strida på vikingatiden krävde lite mer än armhävningssegrar på mellanstadiet.