– Man har för första gången gjort en kontinuerlig mätning av den interstellära rymdens densitet över många år och det är väldigt roligt, säger Jan-Erik Wahlund som är professor i rymdfysik vid Institutet för Rymdfysik i Uppsala.

De två rymdsonderna Voyager 1 och Voyager 2 lämnade jorden 1977 har sedan dess passerat de stora jätteplaneterna, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus på sin långa resa ut ur solsystemet.

Åkte genom en barriär

Först ut att lämna solsystemets skyddande bubbla, heliosfären, var Voyager 1 som i augusti 2012 åkte igenom den barriär som skiljer vårt solsystem från övriga rymden.

Heliosfären omsluter alla planeterna och är fylld av laddade partiklar i solvinden som kommer från solen. Utanför dominerar ett plasma av laddade partiklar som uppfyller hela vår galax – Vintergatan. Det är den interstellära rymden och som Voyager 1 nu i flera år har åkt igenom. Ombord finns ett instrument, Plasma wave system (PWS), som fortfarande fungerar och som kan detektera laddade partiklars rörelser i Voyagers omgivning.

 –Voyager har uppmätt det naturliga bruset i den interstellära rymden och det är ett slags hummande. Det kommer från elektroner som gungar upp och ner i mediet i en viss frekvens och det visar det laddade interstellära mediets densitet, säger Jan-Erik Wahlund.

Är inte tomt

Så den tomma rymden är inte tom men det är ändå rätt glest. Voyager 1 upptäckte att den finns 0,1 partiklar per kubikcentimeter rymd i den interstellära rymden. Det motsvarar 100 000 partiklar per kubikmeter. Det är så glest så att det är ett bättre vakuum än vad som går att åstadkomma på jorden, men det är som sagt inte tomt. Upptäckten rapporterades i veckans Nature Astronomy av astrofysiker vid Cornell University i USA.

Voyager 1 kommer att fortsätta sin resa ut i världsrymden och så länge som instrumenten ombord fungerar och den radioaktiva energikällan håller kan sonden också fortsätta skicka information till oss om världen utanför solsystemets domäner.

Nästa långresenär

Idag befinner sig Voyager 153 astronomiska enheter från solen, där 1 astronomisk enhet är avståndet mellan jorden och solen. Nu planeras dock nästa generation av långresenärer, nämligen Interstellar Probe som på 50 år ska ta sig upp till 2000 astronomiska enheter bort från jorden och ut i den interstellära rymden,

– Det är roligt att vara med och starta ett projekt som jag själv inte kommer att kunna uppleva resultatet från. Det krävs en organisation som täcker över flera generationer. Det här är ett steg för att ta fram teknik för att komma längre ut och till och med till nästa stjärna, säger Jan-Erik Wahlund.

Spela klippet ovan och hör rymdens signaler – omvandlat till ljud.