Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Annika Taesler skriver om sin oro för vad som händer med den personliga assistansen. Foto: Nikolina ArciniVisa alla (2)
Visa alla (2)

”Hur ska jag förklara för min son att ni vill slita isär hans familj?”

OPINION · ”Försäkringskassan har just varnat Regeringen för att den personliga assistansen är på väg att förintas. Enligt en dom i Högsta förvaltningsdomstolen ska det inte längre berättiga till assistans om det finns ”väntetid” mellan ”kvalificerade” behov. Min son har precis lärt sig räkna, men har inte koll på klockan än. Inte heller har han begripit skillnaden mellan vilka vardagsbehov som är grundläggande och vilka som är övriga”, skriver Annika Taesler.

Annika Taesler
Journalist och författare

Jag tänker att det bara inte får hända – i nästa sekund funderar jag på hur jag ska ta livet av mig om det drabbar mig.

Så kom den då, i lördags kväll: panikångestattacken.

Den första på många år sedan jag bröt nacken. Ett så avlägset minne att jag hann tänka att jag fick en hjärtinfarkt, innan min man såg och höll om mig så hårt att jag satt som i ett skruvstäd (det enda som hjälper, vid sidan av sedering).

För det är nu det händer. I den vanliga skuggan, bekvämt skyddat från insyn sker följande:

Försäkringskassan har just varnat Regeringen för att den personliga assistansen är på väg att förintas.

En ny dom i Högsta förvaltningsdomstolen säger att det inte längre ska berättiga till assistans om det finns ”väntetid” mellan ”kvalificerade” behov.

Detta är att likställa med en brandman som bara får lön just när det larmar, eller en expedit som inte får betalt när butiken är tom.

För mig, som är totalförlamad, handlar det om att förutsäga att ”om 47 minuter måste jag schemalägga en assistent, så jag kan dricka”, eller ”om 1 timme, 34 minuter och 15 sekunder kommer jag få ett hostanfall som riskerar att kväva mig”. 

”Detta kommer att ge svåröverskådliga konsekvenser för både stat, kommun och den enskildes liv”, skriver Försäkringskassan.

Den enskilde. Som jag önskar att det hade stannat där! 

Min son heter Erik.

Han är fyra år, och skyldig endast till att ha en mamma som ramlat av en häst.

Han har precis lärt sig räkna, men har inte fått koll på klockan än. Inte heller har han begripit skillnaden mellan vilka vardagsbehov som är ”grundläggande” och ”övriga”.

Allt han vet är att han behöver kläder på kroppen, mat i magen, plåster när han slagit sig, papper när han har snor i näsan, sällskap på toaletten så inte Darth Vader kommer upp genom golvbrunnen, hjälp att lägga Blixten McQueen-pusslet, få åka i mammas knä när han är morgontrött och ska till förskolan, tvättade kalsonger och städat rum och besvarade kalasinbjudningar och oändliga kramar och pussar varje dag.

Han behöver sin förälder, helt enkelt. Men det tänker vår socialdemokratiska regering inte bry sig som. Detta samtidigt som vårt lands reformutrymme, enligt samma regering, aldrig varit större.

Hittills har ansvarig minister Åsa Regnér stoiskt duckat för konsekvenserna, trots att det står klart att en lagändring måste till för att LSS (Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) ska överleva.

Trots det vill jag ställa följande frågor:

– Var ska alla assistansanvändare bo någonstans, när våra rättigheter är begravda? På institution?

– Är 90 000 arbetslösa assistenter samhällsekonomiskt lönsamt?

– Hur ska jag förklara för min son att ni vill slita isär hans familj?

I helgen behövde jag medicin för att somna. I dag tänker jag att detta inte är första gången min existens har ställts på sin spets, och att jag har lurat döden förr. I morgon fortsätter jag kämpa till sista blodsdroppen för att Erik ska få behålla sin mamma.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Kritik mot nya assistansregler

Mer i ämnet