Under sommaren 2014 befann sig ett SVT-team i Grekland för att spela in serien Fosterland.

I Aten träffade filmteamet en då 15-årig flyktingpojke från Syrien, som berättade att han upplevt hemska krigsscener, om skadade och lemlästade människor.

Pojken tänkte fly till släkt i Sverige. Han skulle hoppa ner från en bro på taket till en passerande långtradare.

Under pågående inspelning vände han sig till SVT:s reporter, Fredrik Önnevall, och vädjade om att få följa med teamet från Grekland. Pojken fick följa med på teamets resa genom Europa för att slutligen komma till Sverige.

Malmö tingsrätt, sammanfattade i domen: ”Enligt tingsrätten är det uppenbart att SVT-teamet lämnat hjälpen av rent humanitära skäl.

Rättspraxis lämnar dock endast ett mycket begränsat utrymme för att frikänna någon enligt ett så kallat humanitärt undantag. Tingsrätten har inte ansett att undantaget är tillämpligt i det här målet”.

Som pensionerad jurist anser jag att juridik som straffbelägger humanitära handlingar kommer i konflikt med allmänhetens rättsmedvetande.  För att dömas för brott fordras vanligen en brottslig vilja, det jurister kallar uppsåt.

Bakom detta finns den kristna tanken, att en handling skall straffas bara om den utförs med ett skyldigt sinne.

I detta fall har bestämmande för de dömda varit att man ville undvika att en 15-åring, som efter traumatiska upplevelser i Syrien ville förenas med släkt Sverige, skulle hoppa ner på en passerande långtradare med livet som insats.

Det vore inte straffbart att lämna pojken att hoppa, men hur skulle det bli med det ”skyldiga sinnet”?  Särskilt med risken att pojken kanske allvarligt skadades eller rent av dödades vid fallet mot långtradaren.

Är det någon som tvekar på Fredrik Önnevalls ord ”att i så fall hade jag ångrat det resten av mitt liv”?  Jag gör det inte och jag hoppas att jag skulle handlat på samma sätt i hans situation.

Pojken hade alltså bestämt att han skulle till Sverige. Denna pojkens vilja gjorde bland annat att han själv skaffade sig identitetshandlingar. Det är knappast brottsligt att förse någon med kläder, mössa och smartphone.

TV-teamet har själva sagt att de mer blev hans resesällskap. Men man insåg naturligtvis att detta kunde vara emot gällande bestämmelser.

Men fortfarande vilket handlingssätt var humant?

Jag menar att förtroendet för rättsordningen urholkas, om den kommer i konflikt med vad människor upplever som humant och riktigt. 

Detta insåg också de inom EU, som initierade lagstiftningen. Därför talade man om det ”humanitära undantaget”.  Detta nämns också vid den svenska lagstiftningens tillkomst.

En sådan tanke måste finnas som bakom varje lagstiftning, just detta att det finns undantag på grund av nöd eller liknande. Ett annars brottsligt handlingssätt skall inte straffas då det är humanitärt riktigt.

Denna tingsrättsdom är inte ensam. Därför är det hög tid att vi funderar över lag och moral och över vad för slags flyktingpolitik vi vill ha.

Det är värt att minnas när över 7000 danska judar räddades över Öresund vid Nazistockupationen.

Tanken att dessa räddare skulle ha gjort något straffbart är både motbjudande och orimlig.

Lagen måste ändras så att man skiljer på medmänsklighet och människosmuggling.