Lars Ohly. Foto: TT
Debattinlägg

Lars Ohly: ”Därför lämnar jag Vänsterpartiet”

Publicerad

OPINION · ”Det är en stor sorg för mig att jag nu tvingas ut ur det parti jag tillhört och arbetat för så länge. En del har tolkat min tystnad som om jag erkänt att jag begått övergrepp eller är skyldig till sexuella trakasserier. Det har jag inte erkänt och det är jag inte skyldig till. Men jag betedde mig olämpligt och ångrar mig djupt”, skriver Lars Ohly.

Om debattören

Lars Ohly
Före detta partiledare Vänsterpartiet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I januari för 39 år sedan jag blev medlem i Vänsterpartiet. Jag var redan medlem i ungdomsförbundet men också fackligt aktiv på SJ där jag arbetade.

På första mötet med aktiva partimedlemmar på järnvägen träffade jag två av dem som betydde mest för mig i partiet – statarungen och växlaren Lennart Hals och tågmästaren Rune Pramlid.

Vi stod och huttrade utanför partilokalen på S:t Paulsgatan i väntan på den som hade nyckel och jag kände mig hemma omedelbart.

Det är en stor sorg för mig att jag nu tvingas ut ur det parti jag tillhört och arbetat för så länge. Den gemenskap jag funnit med andra som valt att ta ställning i kampen mot klassamhället har varit bland det viktigaste i mitt liv.

Bakgrunden är att jag pekades ut i samband med #metoo. Jag valde att ta ansvar genom att bekräfta att jag varit alltför närgången och efterhängsen mot en kvinna under en fest.

Jag valde också då att inte gå i svaromål om vad som verkligen hände den där kvällen eftersom jag anser att det inte är min sak som man att göra annat än att lyssna och dra lärdom.

Jag ser inte heller nu något behov av att agera annorlunda.

En del har tolkat min tystnad som om jag erkänt att jag begått övergrepp eller är skyldig till sexuella trakasserier. Det har jag inte erkänt och det är jag inte skyldig till. Men jag betedde mig olämpligt och ångrar mig djupt.

Jag har bett såväl den berörda kvinnan som min fru om förlåtelse och har sökt professionell hjälp för att det inte ska upprepas.

För Vänsterpartiets verkställande utskott (här kallad partiledningen) var detta inte tillräckligt. Ansvaret för att kontakta mig lades på den biträdande partisekreteraren.

Inte en enda gång har hon – eller någon annan i partiledningen – frågat efter min version av vad som hände den där kvällen. Ingen – utom denna biträdande partisekreterare – har för övrigt ens talat med mig någon enda gång under hela processen. Det kan man tycka är lite udda.  

När jag i ett telefonsamtal med biträdande partisekreteraren fick veta att jag inte var välkommen på partiarrangemang trodde jag att jag var utsatt för ett bisarrt skämt.

Ännu mer trodde jag att hon skojade när hon sa att jag ju ”kunde bli sjuk” under partikongressen så behövde ingen få veta att jag var portad. Jag svarade ”som de gjorde i Sovjetunionen, menar du?”.

Jag bad om att få tillgång till den utredning som partiledningen gjort och som låg till grund för beslutet och fick svaret att någon sådan inte fanns. Partiledningen ansåg sig ha tillräcklig grund för att ta på sig rollen som dömande instans utan utredning.

Den som utdömer straff har också ansvar för att straffen är proportionerliga, konsekventa och gäller lika för alla. Partiledningen valde att stänga mig ute från alla partiarrangemang. Ingen annan medlem har utsatts för denna bestraffning så länge jag varit aktiv. 

Detta beslut strider mot de stadgar som Vänsterpartiets kongresser i demokratisk ordning beslutat om. I stadgarnas § 9 garanteras alla medlemmars lika rättigheter.

Enda undantaget rör en medlem som är föremål för utredning om uteslutning (§ 147). I sådant fall kan verkställande utskottet besluta om suspendering från partiets verksamhet. Någon utredning om uteslutning av mig finns inte. Ändå väljer partiledningen att portförbjuda mig från partiarrangemang.

Partiordföranden svarade på en fråga om mig att ”vi bryr oss mer om offret än om förövaren”. Den feministiska talespersonen uttalade att ”Lars Ohly måste erkänna att han är en förövare”.

Enligt ordboken är ”förövare” synonymt med ”gärningsman, brottsling, bov, skurk, den skyldige”. Det är svårt att beskriva hur det känns när människor jag respekterat och jobbat tillsammans med förtalar mig på det sättet.

Marken försvann under mina fötter när dessa hugg utdelades.

Jag har försökt ge partiledningen möjligheter att hitta en gemensam lösning. Jag fick signaler om att det fanns ledamöter i VU som insett att man hamnat snett men dessa vågade kanske inte stå på sig.

Det är alltid farligt att ställa sig vid sidan av den som stötts ut.

Ett möte ordnades och ägde rum i Gamla stan under stort hemlighetsmakeri. Åter skickades den biträdande partisekreteraren fram, denna gång sekonderad av kommunikationschefen.

Där fick jag höra av dessa båda att partiledningen agerat korrekt i alla delar. Mitt intryck blev att jag hade att göra med en felfri partiledning. Att ens misstänka att de kan begå misstag framstod närmast som brottsligt.

Är det då möjligt för mig att vara kvar i Vänsterpartiet? Nej, det är omöjligt och det tror jag att var och en förstår. Jag känner personerna i Vänsterpartiets ledning och det är inga dumskallar. De förstår naturligtvis att konsekvensen av deras beslut är att jag lämnar partiet.

Vänsterpartiet har alltid värnat rättssäkerheten. Ingen ska dömas ohörd, alla är att betrakta som oskyldiga till dess motsatsen bevisats, privat rättsskipning vid sidan av rättsväsendet ska bekämpas. Frågan är om partiets syn på rättssäkerhet också gäller internt i partiet.

Jag har förståelse för att många nu bildat sig en uppfattning av mig på grundval av vänsterpartiets sätt att svartmåla mig, vilket jag beklagar. Ännu värre är att vänner har försvunnit. Tack och lov har nya vänskaper tillkommit och andra stärkts.

Under hösten har många vänsterpartister hört av sig till mig. Flera har uttryckt missnöje med partiledningens hantering men också sagt att de inte vågar säga detta offentligt. Det gäller vanliga medlemmar, förtroendevalda, kommunalråd, partistyrelseledamöter och riksdagsledamöter.

Vad säger det om ett parti när medlemmar inte vågar uttrycka en uppfattning i rädsla för bestraffningar? I ett parti där antalet uteslutningsärenden verkar öka kraftigt är det kanske en logisk följd.

När jag valdes till partiordförande 2004 sa jag att i Vänsterpartiet ska det vara ”högt i tak och långt till dörren”. Mitt intryck nu är att takets sänkts och dörren kommit närmare.

Mitt beslut att lämna Vänsterpartiet är inte en uppmaning till andra att gå ur partiet. Vänstern behöver fler, inte färre medlemmar. I valet 2018 kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det är inte jag som valt bort partiet, det är partiledningen som valt bort mig.

Jag har aldrig trott att det finns felfria människor. Vi människor begår misstag, ibland sårar vi en medmänniska, under ett liv händer det att vi gör bort oss. Jag är också uppfostrad att ta ansvar, dra lärdom och be om förlåtelse när det är jag som gjort fel.

När det gäller #metoo kommer jag aldrig att delta i någon förminskning av den revolution som nu pågår när kvinnor lägger ett pussel av hur det är att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Jag kommer heller aldrig att sluta kämpa för ett jämlikt och jämställt samhälle. Men den kampen får för min del fortsättningsvis föras utanför Vänsterpartiet.

-----------------------------

SE: Lars Ohly lämnar Vänsterpartiet: Detta har hänt

Lars Ohly. Foto: Niklas Larsson/Scanpix

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.