Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Skribenten Oriol Poveda och demonstranter som håller en skylt, föreställande en kyss mellan spanska premiärministern Mariano Rajoy och katalanska presidenten Carles Puigdemont, under en demonstration för dialog kallad ”Låt oss prata” (Parlem, Hablemos) på Cibeles-torget i Madrid den 7 oktober 2017. Foto: Gabriel Bouys / AFP PHOTO

”Konflikten – ett symptom på systemkris i spanska demokratin”

OPINION · ”Den konflikten som nu utspelas i Katalonien, är den senaste, och tills nu allvarligaste symptomet av ett bredare missnöje med status quo. Men om politikerna i Madrid och Barcelona är redo kan det bli en gyllene chans för att förnya och förbättra demokratin i ett land det verkligen behövs. För det krävs dock mod, dialog och acceptans av den andra”, skriver Oriol Poveda i en historisk analys av bakgrunden till dagens konflikt mellan Katalonien och Madrid.

Oriol Poveda
Nybliven svensk med rötter i Barcelona och forskare vid Uppsala universitet

För att förstå den nuvarande konflikten i Katalonien är det viktigt att inse att den är en del av en större systemkris i den spanska demokratin.

År 2011 bevittnade vi hur de så kallade ”indignados” protesterade över hela landet under mottot ”democracia real ¡YA!”(verkligen demokrati nu!).

Några år senare, 2014, grundades partiet Podemos utifrån denna folkrörelse. Detta ledde i sin tur till att det tvåpartisystem som dominerat Spansk demokrati kom till ända vid parlamentsvalen 2015.

De två traditionella maktpartierna – PP (konservativa Partido Popular) och PSOE (socialdemokraterna) som prenumererat på regeringsmakten – fick tillsammans mindre av 50% av alla rösterna.

Allt detta skedde samtidigt som en utbredd korruption avslöjades inom staten. Korruptionen har berört samtliga delar av maktapparaten: valda politiker, domare och till och med den kungliga familjen.

Den konflikten som nu utspelas i Katalonien, är den senaste, och tills nu allvarligaste symptomet av ett bredare missnöje med status quo.

Skälen till bristerna ligger redan, som ett slags arvsynd, i hur grundlagen från 1978 kom till stånd.

Grundlagen skrevs strax efter diktatorn Francos död 1975, och under överinseende av spanska generaler som fortfarande var diktaturens högernationalistiska ideal trogna.

Under dessa omständigheter blev grundlagen en bräcklig kompromiss mellan demokratiska principer och högernationalism.

Till skillnad från Tyskland och dess hantering av Hitler och Nazismen, har Spanien tills denna dag inte gjort upp med sin fascistiska historia.

År 2008 såg vi till exempel hur domaren Baltasar Garzón – internationell känd för att bland annat ha åtalat Chiles diktator Augusto Pinochet – stoppades från att undersöka de brott mot mänskligheten som begåtts under Francodiktaturen.

Sedermera sparkades han från sitt ämbete under tvivelaktiga omständigheter.

Vidare har Spanien kritiserats av Europarådet år 2013 för dess sätt att utnämna ledamöter till de viktigaste domstolarna i landet: högsta domstolen och konstitutionsdomstolen. Ledamöterna väljs av spanska parlamentet och senaten med en 3/5 del av stöd av varje kammare, vilket i praktiken har inneburit att PP och PSOE under många år har kommit överens över vem som sitter på dessa viktiga poster.

På så sätt har man sett till att vänligt sinnade domare befolkat högsta domstolen och konstitutionsdomstolen, ibland till och med före detta partimedlemmar.

I Europarådets rapport från 2013 ges 11 rekommendationer för att förbättra domstolssystemet i Spanien.

Men i en ny rapport från år 2016 konstaterade Europarådet att inga av de rekommendationerna har implementerats på ett tillfredsställande sätt.

Således blir det ironiskt att PP – ett parti som har haft sin föredetta kassör i fängelse för korruptionsanklagelser – ständigt åberopar lagen och domslut från dessa ifrågasatta rättsliga instanser i den nuvarande konflikten i Katalonien.   

I och med rapportering av folkomröstningen i Katalonien uppenbarar sig ytterligare ett exempel på Spaniens bristande demokrati.

Trots försök till lagstiftning har Public Service i landet inte ännu blivit oberoende och opartiskt.

Efter att TVE (motsvarande SVT) sände en ifrågasatt nyhetsrapport av folkomröstningen där bilder av polisens övervåld plockades bort, protesterade ett stort antal av TVEs journalisterna genom att fotografera sig med ordet ”vergüenza” (skam) samt krävde nyhetschefernas avgång.

I ett land, där grundlagen skrevs i skuggan av en diktatur, där man har inte gjort upp med sin historia, där delningen mellan den exekutiva och lagstiftande makten är ifrågasatt, samt där Public Service inte fungerar i allmänhetens tjänst, har demokratin uppenbarligen allvarliga brister.

Och den nuvarande konflikten i Katalonien gör att demokratins fasad riskerar att spricka fullständigt.

Men om politikerna i Madrid och Barcelona är redo kan det också bli en gyllene chans för att förnya och förbättra demokratin i ett land det verkligen behövs. För det krävs dock mod, dialog och acceptans av den andra. 

Fakta: Artikel 155

Visa

Om Katalonien går vidare med självständighetsplanerna har inte Spaniens premiärminister Mariano Rajoy uteslutit att ställa det regionala självstyret under centralregeringens kontroll. För att göra det skulle han behöva åberopa artikel 155 i den spanska konstitutionen — som aldrig tidigare har använts.

Tack vare sin grundlag är Spanien ett av världens mest decentraliserade länder, med 17 halvautonoma regioner med varierande kontroll över frågor som utbildning och sjukvård.

Folkomröstningen om Kataloniens självständighet förbjöds av Spaniens författningsdomstol. Artikel 155 ger Madrid rätt att ”vidta nödvändiga åtgärder” om en region bryter mot sina konstitutionella skyldigheter eller agerar på ett sätt som hotar Spaniens intressen.

Dessa åtgärder skulle kunna innefatta ett upphävande av den regionala regeringen, att inordna den katalanska poliskåren Mossos d'Esquadra under det spanska inrikesdepartementet eller till och med stänga det regionala parlamentet, enligt Javier Pérez-Royo från universitetet i Sevilla.

Rajoy kan dock inte ensidigt åberopa artikel 155, utan han skulle först behöva informera Carles Puigdemont om sin avsikt. Det skulle ge den katalanske ledaren möjlighet att byta linje.

Därefter skulle Rajoy behöva vända sig till senaten, där en kommitté måste stödja hans förslag och de juridiska riktlinjer som senaten sedan ska rösta om.

Källa: Reuters

Fakta: Den katalanska folkomröstningen

Visa

I folkomröstningen den 1 oktober fick väljarna svara på frågan ”Vill du att Katalonien ska bli en självständig stat i form av en republik?”.

Den regionala styrande koalitionen lovade självständighet skulle utropas vid ett ja-resultat.

Av totalt 5,3 miljoner röstberättigade deltog uppemot 2,3 miljoner, vilket motsvarar 42,3 procent, enligt det katalanska regionstyret. Omkring 90 procent av dem som röstade sade ja till självständighet.

Förutom lagen om folkomröstning har det regionala parlamentet antagit en lag om hur en övergång till en katalansk republik ska gå till.

Några av motiven för självständighet är värnandet av katalansk kultur, särskilt språket. Dessutom anses det spanska systemet för att ta in skatter från regionerna vara orättvist och missgynna det ekonomiskt tunga Katalonien, som står för en femtedel av Spaniens ekonomi.

Folkomröstningen var förbjuden av Spaniens författningsdomstol.

Källa: TT

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Kataloniens självständighetskamp

Mer i ämnet