För att förstå den nuvarande konflikten i Katalonien är det viktigt att inse att den är en del av en större systemkris i den spanska demokratin.
År 2011 bevittnade vi hur de så kallade ”indignados” protesterade över hela landet under mottot ”democracia real ¡YA!”(verkligen demokrati nu!).
Några år senare, 2014, grundades partiet Podemos utifrån denna folkrörelse. Detta ledde i sin tur till att det tvåpartisystem som dominerat Spansk demokrati kom till ända vid parlamentsvalen 2015.
De två traditionella maktpartierna – PP (konservativa Partido Popular) och PSOE (socialdemokraterna) som prenumererat på regeringsmakten – fick tillsammans mindre av 50% av alla rösterna.
Allt detta skedde samtidigt som en utbredd korruption avslöjades inom staten. Korruptionen har berört samtliga delar av maktapparaten: valda politiker, domare och till och med den kungliga familjen.
Den konflikten som nu utspelas i Katalonien, är den senaste, och tills nu allvarligaste symptomet av ett bredare missnöje med status quo.
Skälen till bristerna ligger redan, som ett slags arvsynd, i hur grundlagen från 1978 kom till stånd.
Grundlagen skrevs strax efter diktatorn Francos död 1975, och under överinseende av spanska generaler som fortfarande var diktaturens högernationalistiska ideal trogna.
Under dessa omständigheter blev grundlagen en bräcklig kompromiss mellan demokratiska principer och högernationalism.
Till skillnad från Tyskland och dess hantering av Hitler och Nazismen, har Spanien tills denna dag inte gjort upp med sin fascistiska historia.
År 2008 såg vi till exempel hur domaren Baltasar Garzón – internationell känd för att bland annat ha åtalat Chiles diktator Augusto Pinochet – stoppades från att undersöka de brott mot mänskligheten som begåtts under Francodiktaturen.
Sedermera sparkades han från sitt ämbete under tvivelaktiga omständigheter.
Vidare har Spanien kritiserats av Europarådet år 2013 för dess sätt att utnämna ledamöter till de viktigaste domstolarna i landet: högsta domstolen och konstitutionsdomstolen. Ledamöterna väljs av spanska parlamentet och senaten med en 3/5 del av stöd av varje kammare, vilket i praktiken har inneburit att PP och PSOE under många år har kommit överens över vem som sitter på dessa viktiga poster.
På så sätt har man sett till att vänligt sinnade domare befolkat högsta domstolen och konstitutionsdomstolen, ibland till och med före detta partimedlemmar.
I Europarådets rapport från 2013 ges 11 rekommendationer för att förbättra domstolssystemet i Spanien.
Men i en ny rapport från år 2016 konstaterade Europarådet att inga av de rekommendationerna har implementerats på ett tillfredsställande sätt.
Således blir det ironiskt att PP – ett parti som har haft sin föredetta kassör i fängelse för korruptionsanklagelser – ständigt åberopar lagen och domslut från dessa ifrågasatta rättsliga instanser i den nuvarande konflikten i Katalonien.
I och med rapportering av folkomröstningen i Katalonien uppenbarar sig ytterligare ett exempel på Spaniens bristande demokrati.
Trots försök till lagstiftning har Public Service i landet inte ännu blivit oberoende och opartiskt.
Efter att TVE (motsvarande SVT) sände en ifrågasatt nyhetsrapport av folkomröstningen där bilder av polisens övervåld plockades bort, protesterade ett stort antal av TVEs journalisterna genom att fotografera sig med ordet ”vergüenza” (skam) samt krävde nyhetschefernas avgång.
I ett land, där grundlagen skrevs i skuggan av en diktatur, där man har inte gjort upp med sin historia, där delningen mellan den exekutiva och lagstiftande makten är ifrågasatt, samt där Public Service inte fungerar i allmänhetens tjänst, har demokratin uppenbarligen allvarliga brister.
Och den nuvarande konflikten i Katalonien gör att demokratins fasad riskerar att spricka fullständigt.
Men om politikerna i Madrid och Barcelona är redo kan det också bli en gyllene chans för att förnya och förbättra demokratin i ett land det verkligen behövs. För det krävs dock mod, dialog och acceptans av den andra.
