Först en blick bakåt. 1995 visades för första gången den gigantiska bilden på Kerstin Karlsson från Tallås utanför Växjö, i Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm.
Projektet var det första försöket att visa installationskonst i ett kyrkorum, långt innan den berömda utställningen ”Ecco Homo” av konstnären och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin.
LÄS MER: ”Ingen skillnad mellan nazister idag och på 30-talet”
1995 talade ingen om tanten, mer än möjligen dom ett förlöjligande skällsord, för att markera att personen var gammal och utan värde.
På dagen för vernissagen höll halva tant-kåren på att göra som Danuta Danielsson, formligen dänga handväskan i huvudet på mig och uttrycka sin ilska för att hänga i kyrkokoret. De menade att det var hädiskt.
LÄS MER: Mediemissen om väsktanten
Den andra halvan däremot uttryckte sitt stora tack – äntligen någon som ser oss. Vi, osynliga.
Redan då skrevs det i de flesta tidningar om Kerstin Karlsson ”den svenska tantikonen”.
Journalister åkte ner till Småland och stack micken under näsan på en mycket förvånad vanlig svensk tant. Kerstin Karlsson från Småland, före detta mjölkerska på ett gods, blev rikskändis.
Från och med nu levde ”tantprojektet” helt och hållet sitt eget liv. Tantföreningar, museum, artiklar, böcker, doktorsavhandlingar, butiker och hembygdsföreningar.
Alla har de fördjupat sig i vad tanten egentligen står för. Tantbegreppet och tanten i sig självt blev ett fundament för att vara trygg, bestämd och vanlig.
I mitt konstnärskap har jag bara betraktat det hela vid sidan av, ända tills 2005 då Växjö kommun bestämde sig för att ge mig uppdraget att göra den svenska tanten i helfigur i brons.
Mycket har hänt sedan dess och inte förrän hösten 2014 kunde jag forma skulpturen Med handväskan som vapen. Det var precis efter attacken i Paris.
Som konstnär är man inte alltid medveten om vad som kommer sägas, oftast vet man bara att det ska sägas. När den landsomfattande debatten uppstod om min staty förstod jag att den snuddat vid något som behöver sägas.
När jag ser skulpturen i Göteborg under bokmässorna, upplever jag att den är en katalysator för folks, inte bara kvinnors, ilska. Vanmakt över att inte kunna säga ifrån när det verkligen behövs. Den spetsar till frågan om yttrandefrihet.
Vi har en kultur av icke-aggression och att uttrycka skarpa åsikter betraktas oftast med fördömande attityd. Att då vara en äldre kvinna i aktion, påklädd,med namn och identitet, nej det är totalt utanför bekvämlighetszonen.
Många önskar att de vore som kvinnan i Växjö år 1985. Den feedback som kommer från alla åldrar, men mest tanter, är att de har passerat alla bäst-före-datum för att inte få säga ifrån.
De är trötta på att vara osynliga. Med kraft av sin ålder och långa erfarenhet, har de mandat att tycka och säga precis vad de har lust med.
Tanten har inget att förlora. Dessutom har många tanter levt tillräckligt länge för att ha upplevt konsekvenserna av att tiga still. Allt i skuggan av andra världskriget.
När jag såg bilderna på de äldre kvinnorna, som bland annat gick rakt in i nazistdemonstrationens tåg, slog det mig att skulpturen ”Med handväskan som vapen” kanske har hjälpt kvinnan över 50 att se sin styrka.
Det är min djupa förhoppning att den äldre kvinnans status som samhällsbärare är återupprättad.
Vi behöver tantens oberoende civilkurage. Vi behöver lära oss igen att stå upp för de mänskliga värden som tantbegreppet står för: mod, civilkurage och fred.
Äkta ”tantfulness”.
-----------
Fotnot: I Opinion live 5 oktober diskuteras ämnet tanter som aktivister.