Våren har nått Harelbeke i södra Belgien för länge sedan. Där träffar SVT Sports Bernt Lagergren
Linköpings cykelstolthet bland små tegelhus, floder, tuppar och välordnade trädgårdar. Och Bäckstedt har smält in väl i miljön och har själv en hund av porslin i sin trädgård.
Klockan är åtta på morgonen och han har ett 4-5 timmar långt träningspass på cykeln framför sig. Om Bäckstedt vill har han två mil till franska gränsen och tio mil till Bryssel. Men han väljer närmare miljöer inför årets hittills största lopp Flandern Runt.
Och klassiska Paris-Roubaix, som han vann förra året. Det är 26 mil fyllda av smärta och strapatser, och som inte avgjordes förrän de sista meterna inne på velodromen i Roubaix. Klassikernas drottning, som den kallas körs på vägar som bara används av Valenciennesprovinsens bönder. En tävling som Bäckstedt drömt om så länge han kan minnas.
-Folk täckta i lera och blod och hela den här biten.
-Till att börja var med att jag vill åka den där tävlingen. När jag sedan blev professionell så fick jag åka den och efter första gången jag åkte den så sa jag att den här tävlingen ska jag vinna en gång innan jag hänger upp cykeln.
Ingen egoist
Stora delar körs på kullersten. Nära fem och en halv mil. En hundraårig tradition som även innebär att vad som helst kan hända. Som när ett skott plötsligt ekar på toppen av de gammalmodiga vägarna.
-Åker du på kullersten händer det väldigt ofta.
-Man åker ner emellan och slår i hjulen och studsar upp igen på andra sidan, men när man verkligen hittar den perfekta känslan så flyter man mer eller mindre ovanpå, säger han och byter snabbt däck.
Efter tio år som proffscyklist vet Magnus Bäckstedt, 30, att mycket handlar om att vara egoist – men inte till vilket pris som helst. Prispengarna, en halv miljon, han fick för segern i Paris-Roubaix förra året skänkte han till sina lagkamrater. -Det jobbet mina killar gjorde den dagen går inte att värdesätta, säger Bäckstedt som kör för Liquigas-Bianchi-stallet.
-Vinner du en stor tävling får du all publicitet och oftast ett väldigt bra kontrakt året därpå. Det jobbet mina killar gjorde den dagen för mig det går inte att värdesätta. Utan dem hade jag inte kunnat vinna tävlingen, så är det bara.
Den storsinte svensken har för länge sedan gett upp tanken på att vinna ett stort etapplopp, sammanlagt. Han är för stor. En längd på 1,89 och vikt på drygt 90 kilo bäddar inte för att vara en bra bergscyklist. Målet i år blir förutom att vinna Paris-Roubaix ännu en gång att vinna en etapp i Tour de France, som han gjorde 1998.
-För en cyklist är det nog större att vinna en etapp på touren än att vinna ett OS-guld. I alla fall i jämnhöjd med ett OS-guld.
Lovande ufförsåkare
Cyklist blev Bäckstedt av en tillfällighet. Som junior var han en av Sveriges mest lovande utförsåkare.
-Cykeln började jag åka enbart för att bygga upp benstyrkan till skidåkningen. Sedan gick det en stund innan jag upptäckte att jag åkte nästan lika fort på cykel. Så jag höll på med båda under väldigt lång tid. Jag tror att det var ganska bra grej för mig att ha två olika idrotter att satsa på. Fick aldrig den där enformiga och ensidiga träningen, utan det var alltid något nytt.
Idag handlar det inte om samma mängd av variation.
-Det är en fruktansvärd massa timmar som vi sitter på cykeln per år. Förra året hade jag 4 500 mil på hojen. Det nöts in ett visst system i kroppen. Du tål mer och mer för varje år.
Det gäller att ha ett huvud som är jävligt envist.
Genom den mödosamma väg som tagit honom till cykelsegrar har Bäckstedt lätt att finna vad som fascinerar honom.
-Det är farterna. När vi kommer in i klungspurt och det går i 75-80 knyck och du sitter millimeter från de andra grabbarna. Adrenalinet som pumpar lite i ådrorna det är grejen för mig eller att åka ned från ett stort berg nere i Alperna i hundra knyck på en liten serpentinväg, sånt gillar jag.
Inte att klättra upp för bergsvägar, alltså.
Pierre Matteoni