När Thobias Fredriksson vann VM-guld här i Val di Fiemme 2003 sprintade han hem Sverige första VM-medalj i grenen.
Det blev starten på några fantastiska svenska sprintår, som kulminerade i OS i Turin med tre guld.
Men under de 10 år som gått efter VM 2003 har det som en gång lanserades som ”längdvärldens formel 1” generellt blivit både längre och mer krävande.
Därmed med förutsägbart och trist.
Jag gillar inte den utvecklingen.
Sprinten introducerades i världscupen i en tid när skidsporten behövde breddas. Det fanns ett behov av att hitta en ny publik; att skapa fler och nya stjärnor.
Det lyckades.
Från att inledningsvis ha varit en tävlingsform som passade naturligt snabba distansåkare kom sprintspecialister. Landslagen satsade; grenen utvecklades och vann status.
Det kändes fräscht.
Emelie Öhrstig, Peter Larsson och Björn Lind är exempel på åkare som inte hade inte kapaciteten för att konkurrera med de bästa på långa distanser – men sprinten krävde andra kvaliteter och de växte fram till stjärnor. Sprinten blev populär.
Men tyvärr trodde inte FIS på sin egen idé.
Under de sex mästerskap som avgjorts sedan 2003 har sprintsträckorna och åktiderna ökat – på damsidan skiljer som mest 530 meter. Det är en stor skillnad – som gynnar uthållighet mycket mer än snabbhet, i synnerhet när det handlar om flera lopp på kort tid.
Alltså – sprinten har utvecklats till det man från början ville komma bort ifrån.
Den senaste tiden har det varit extrem i världscupen:
I Sotji häromveckan hade herrarna en åktid på nästan fyra minuter och i Davos förra helgen tog det 3,55 för snabbaste kvinna att ta sig runt.
Det är det inte sprint. Det är inte ens nära.
Poängen med sprint var ju att det skulle vara något annat än ett uthållighetsprov, men där har Fis misslyckats totalt i förhållande till sin ursprungliga tanke.
Det är troligen en medveten utveckling – en strävan att göra de största namnen större, snarare än att skapa nya stjärnor.
Det är alltså ingen slump att Marcus Hellner och Petter Northug vann VM-medaljer senast, trots att ingen av dem egentligen satsar på sprint.
Ännu tydligare är det på damsidan där utvecklingen mot allt längre och tyngre banor mest gynnar Björgen och Kowalczyk.
Hade sprintarna varit kortare hade många fler kunnat blanda sig i. Men sprint idag handlar om att utveckla uthållighet – inte snabbhet.
Det finns naturligtvis undantag. Alla sprintar är inte extremlånga, men trenden är tydlig.
Begreppet sprint blir därmed förvirrande – både för publik och åkare.
Ola Vigen Hattestad, dubbel världsmästare, säger i dag till SVT Sport att han inte gillar utvecklingen. Han tyckte sprinten var som bäst runt år 2006.
Jag håller med. På den tiden var det dessutom bara fyra åkare i finalomgångarna, vilket minskade antalet incidenter och tävlingen blev mer rättvis.
Hattestad säger också något mycket intressant: Han tycker att det är förvirrande att det velas så mycket från FIS sida, eftersom det leder till att sprintåkarna inte vet vad som förväntas av dem. Ska det träna för distans eller snabbhet?
Ida Ingemarsdotter är inne på samma linje, och tycker sprinten har utvecklats till något annat än det hon började åka i sin karriär; medan Emil Jönsson inte tycker utvecklingen är så dramatisk. Han menar att sprinten de senaste åren hittat sin form.
Själv skulle jag gärna vilja se en utveckling mot kortare sträckor; snabbare tempo och jämnare lopp.
Jag vill se fler stadssprintar – inte färre.
Ska sprinten vara intressant att titta på i framtiden så måste man nog låta sprint vara – sprint.
Och framför allt – den måste tillåtas vara ett alternativ till den traditionella distansåkningen.
Inte en märklig variant av den samma.