– Det är omöjligt att få tag på biljetter bara till Nordkoreas taekwondouppvisning, suckar min vän Keith som bor i Seoul.                  

Hans unga kompisar deltar i biljettlotterier för att få en skymt av nordkoreanska utövare klyva högar av tegelstenar med bara händerna i stadshuset i Seoul.

Biljetterna är kvoterade, ett antal i varje åldersgrupp får chansen att komma på vad som förstås är rena propagandaarrangemang. Hur som helst är biljetterna redan slut.

Fast chansen är kanske inte över, det har funnits funderingar över att inkludera uppvisningen i OS-invigningen på fredag. Vi får se hur arrangörerna tänker hantera något sådant.

Passionen tänds för Nordkorea

Om vi tidigare har haft svårt att hitta passion kring OS i Pyeongchang bland sydkoreaner, så rör det inte alls Nordkoreas deltagande. Där är ingen likgiltig, vare sig de är för eller emot att grannen flygs in på en OS-vipmacka – om än i fredens namn. Sticker i ögonen gör det likväl för många.

De allra flesta i den nordkoreanska truppen skulle förstås inte alls få vara med i det här OS:et med vanliga kvalificeringsregler. Nu lyckas man trumfa in, inte bara konståkningsparet som redan är i världseliten, utan en rad deltagare som inte deltar i någon OS-gren eller har chans till en placering.

Det kan tyckas futtigt att reta sig över när det nu gäller att värna fredliga spel. Och mest ömmar motståndarna för Sydkoreas damlag i hockey, att de tvingas kompromissa och maka på sig för att Nordkorea ska kunna få in tolv spelare i ett gemensamt lag.

Damlagen möttes av protester

I Incheon häromdagen mötte vi demonstrationer både för motståndarna och för dem som välkomnar Nordkoreas idrottare. De högljudda protesterna och högriskbevakningen utanför OS-uppvärmningsmatchen tog inte minst motståndarlagets kapten Leif Boork och de svenska damkronorna med överraskning.

Att Sydkorea tidigare tvingats hämta spelare med koreapåbrå både från Kanada och USA för att ens få ihop ett damlag till OS hade de protesterande glömt. De ansåg att det var helt fel att störa OS-uppladdningen för ett sydkoreanskt lag med ren politik. Och den åsikten delas av fler än den begränsade skaran utanför hallen.

Men demonstranterna fick nog ändå alltför stort utrymme. Särskilt som den verkliga nyheten var att ett nyskapat damlag i hockey fyllde en hel ishall med entusiastisk publik, och en som sannolikt aldrig sett damhockey tidigare. Det i en vänskapsmatch innan OS ens börjat.

Kalla det Pyongyang-effekten?

Det får vi kanske kalla Pyongyang-effekten. Stämningen var i vilket fall helt magisk på läktarna. Och de öronbedövande hejaramsorna – Koo-Ree-A, Koo-Ree-A, var hjärtvärmande från ett folk som fortfarande tekniskt sett befinner sig i krig sedan 1950-talet.

Så vi kanske ska ha hopp om att OS-passionen faktiskt kommer till Pyeongchang också. Men det finns förstås anledning att vara aningen orolig över hur mycket goodwill en hård diktatur får just nu.

Det tydligaste exemplet på när propagandan tar olustiga proportioner var när det sydkoreanska alpina landslaget under mycket ståhej häromdagen flögs till Nordkoreas enda stolta men kontroversiella skidort Masikryong. Den byggdes för stora pengar samtidigt som de flesta nordkoreaner lever under mycket knappa förhållanden. 

Tanken med alpinlagets inflygning var att träna tillsammans med det nyväckta nordkoreanska laget inför OS. Men på en jätteskärm visades samtidigt propaganda för Kim Jong-un och musik från hans hejaklack till popband dånade oavbrutet längs pisten.

Vad får ett lyckat OS kosta?

Och det allvarligaste återstår. För trots all avspänning som lovats mellan Nordkorea och Sydkorea och dess allierade USA och Japan under OS, så framhärdar Pyongyang i att hålla en stor militäruppvisning dagen före invigningen på fredag. Vi var med på en sådan förra året, och då paraderas landets allra senaste massförstörelsevapen, tillsammans med 100.000 militärer och extatiska civila i traditionella kläder och vimplar.

Det är förstås en seger för Pyongyang att både få vara med under OS i Pyeongchang – under skenet av högst fredliga spel, och samtidigt stolt kunna paradera alla sina kärnvapen.

Men det ger en förstås en väldigt bitter eftersmak. En avhoppare från Nordkorea undrade kallt om det i själva verket är ett OS mer i Pyongyangs regi vi ser?

Och visst är det på sin plats att fråga sig hur stora eftergifter ett lyckat OS är värt? Särskilt om det nu sker i fredens namn.

Men medan vi funderar över det, så klyvs tegelstenar skickligt på rad inför storögd publik – samtidigt som de högljudda protesterna mot Nordkoreas OS-intåg fortsätter.