Foto: Bildbyrån.

Dokument: Förenade av fotbollen

Publicerad

Rött och gult eller gult och rött? Å ena sidan Spanien och Katalonien – å andra sidan ett landslag som tar båda i handen, förenade i jakten på guld.

Vill du ha ett exempel på att idrott och politik hör ihop? Vänd blickarna söderut, som du brukar göra när giganterna hamnar på kollisionskurs och kallar mötet för ”El Clasico.”

1899 grundades FC Barcelona, ett blårött flaggskepp för Katalonien, och tre år senare Real Madrid, som blev en sorts symbol för centralmakten i Spanien.

När general Francisco Franco vann inbördeskriget och förbjöd det katalanska språket ökade frustrationens puls på Barcelona-anhängarna. De förknippade Franco med fascism och fascism med Madrid, och snart nådde rivaliteten högre höjder.

1953 tampades båda klubbar om Alfredo Di Stefano, en argentinare från andra sidan Atlanten. Real vann dragkampen, men i Barcelona vrålade man om en konspiration, om att regeringen hjälpt huvudstadslaget att hämta in spelaren som egentligen skrivit på för Barcelona, som kom att bli en legendar i den vita tröjan. Och så runt millennieskiftet slet Luis Figo av sig kaptensbindeln och lämnade Barça för Real.
Rivaler på planen. Rivaler utanför.

*

Gerard Piqués ögon var blå och blänkte. Han lyckades inte hålla rösten stadig, kunde inte hålla tillbaka tårarna.

– Ingen av människorna betedde sig aggressivt i dag. Ändå agerade polisen så. Att spela utan våra fans efter allt som hänt i Katalonien var den värsta upplevelsen i mitt liv.

Barcelona har precis avfärdat Las Palmas på hemmaplan, men inför tomma läktare. På stadens gator har tumult brutit ut. Katalaner vajar den rödgulrandiga flaggan och röstar för sin självständighet, men i Madrid – där en annan flagga i samma färger fladdrar – förklaras omröstningen olaglig av regeringen.

Polisen får order om att stoppa folket och beslagta sedlar och valurnor, och i tumultet skadar sig närmare 850 personer. Regionspresident Carles Puigdemont är lycklig ändå.

– Katalonien har vunnit sin suveränitet, ropar han.

Ungefär samtidigt står Piqué i Camp Nous katakomber med blänkande, blå ögon.

– Jag är och känner mig som en katalan. Jag trodde att omröstningen skulle stoppas på ett fredligt sätt. Nu har de gjort saken värre. Vad folk borde rösta på? Antingen ja, nej eller blankt – så länge de röstar.

Dagen därpå åker Piqué till Madrid för träning med landslaget. Efter 23 minuter avbryts passet. Från läktarhåll är budskapet tydligt.

– Piqué, din skitstövel – Spanien är ditt land! Lämna landslaget!

”Svara på andalusiska”

Är du fanbärare även utanför planen får du räkna med reaktioner. Drar du dig inte för att vandra i den politiska öknen får du räkna med att folk vill se dig törsta ihjäl. Länge har Gerard Piqué talat om sin stolthet som katalan, och lika länge har han bildat landslagslås i mittförsvaret med Sergio Ramos.

Ramos är visserligen från Sevilla i Andalusien, men också frontfigur för det majestätiska fotbollslaget från huvudstaden. Under årens gång har Ramos och Piqué hamnat på kollisionskurs, skrikit och stridit medan hela världen tittat på. Ska man försöka peka ut en enskild händelse som satte bollen i rullning landar vi i hösten 2010.

Duon var på landskamp och presskonferens, och en journalist undrade om Piqué kunde svara på en fråga på katalanska när Ramos plötsligt flikade in.

– Svara på andalusiska i stället.

Ett skämt? Kanske. Med seriös underton? Kanske inte.

Dagen därpå twittrade Ramos för att rensa luften, underströk att han skojade. En månad senare tog Barcelona emot Real Madrid på Camp Nou och vann stort. Fem mål framåt och noll bakåt, en Ramos utvisad och en Piqué som hånfullt höll upp fem fingrar mot läktaren.
Sedan snurrade karusellen snabbare.

Piqué kallade Real-backen Alvaro Arbeloa för en kona och twittrade ut hånfulla skratt-emojis när Real diskades från spanska cupen efter att ha startat med en avstängd spelare. Ramos skakade på huvudet.

– Denna bristande respekt påverkar atmosfären (i landslaget). Piqué har tillräckligt bra förebilder för att inte göra sådana här dumma saker.

Vidare till en annan upplaga av spanska cupen. Barça åkte ut mot Athletic Bilbao och Real slog ut Sevilla efter kontroversiella straffar i båda matcher. Piqué kritiserade domaren. Ramos ryckte på axlarna.

– Vi vet hur Piqués värld fungerar. Han tror att allt är en komplott mot honom.

Och förra året drog Ramos på sig en utvisning mot Barcelona och kamerorna fångade honom när han såg ut att göra en gest mot Piqué.

– Så mycket som han twittrar och sätter press kanske han till slut lyckas påverka domarna, sa en rasande Real-kapten efter slutsignalen.

Förlorarna blev vinnare

Samtidigt som duellen mellan Ramos och Piqué fungerat som ett mindre format av en hundraårig rivalitet har det spanska landslaget förändrats.
Länge var man underbara men underpresterande. Gaizka Mendieta var världens bäste straffskytt, Raul Gonzalez Blanco en av världens vassaste anfallare och Juan Carlos Valeron hittade passningsluckor som inte fanns. Ändå vann man ingenting.

Inte förrän Fernando Torres spurtade ifrån en tysk backlinje och lättade in 1-0 vid stolproten var Spanien framme vid sina drömmars mål. Mästare av Europa 2008. Störst, bäst och vackrast – med en fotbollsfilosofi från den katalanska delen av landet.

I slutet av 80-talet hade nämligen Johan Cruijff återvänt till Barcelona, den här gången som tränare. Som spelare hade han varit navet i Rinus Michels totalfotboll, i ett spelsystem som byggde på flödande fart och frihet, på rotation och rörelse.

Nu introducerade han läran för sin gamla klubb och la grunden för framtiden. Ett par jordsnurr senare hade Andrés Iniesta och Xavi lyft från talangfabriken till stjärnhimlen, luckrat upp framgångsportar med både landslags- och klubblagsnycklar i handen.

EM 2008, sa vi? Det räcker inte. I VM-finalen 2010 skickade Iniesta in matchens enda mål i förlängningen mot Holland. Två år senare försvarade Spanien sitt EM-guld efter 4-0 i finalen mot Italien. Fem startspelare var katalaner. I mittlåset: Ramos och Piqué.

På senare tid har Spanien fallit lite i glömska när fotbollsfantaster målar upp möjliga mästare. Förbundskapten Julen Lopetegui har sparkats och ersatts av Fernando Hierro – två dagar före premiären. Det tisslas om Brasilien och Tyskland, tasslas om att spanjorerna åkt ur alldeles för tidigt de två senaste turneringarna.

Kanske är det en fördel.

Kanske mår Spanien bättre av att jaga och inte jagas.

I slutet av mars strimlade man sönder Argentina med 6-1 i Madrid. Den dolda pärlan Isco gjorde tre mål och 65 000 åskådare njöt, inte minst när de tittade på startelvan. Förutom Isco fanns Dani Carvajal, Koke, Marco Asensio och så Sergio Ramos. Tiderna förändras. Barcelona-dominansen i startelvan har jämnats ut av en handfull spelare från huvudstaden, men här finns fortfarande en sådan som Thiago Alcantara, ursprungligen från Barça.

– Vi ska spela fotboll, inte uttrycka våra personliga åsikter om politiska debatter. Det viktigaste är landslaget och VM. Där ska fokus ligga.

*

Idrott och politik kan höra ihop, fotbollen kan fungera som ett förstoringsglas att sätta mot samhället. Varför skulle spanska supportrar annars hålla upp plakat och skandera ramsor riktade mot Gerard Piqué? Varför skulle Gerard Piqué å sin sida uppmana människor att rösta i ett val som regeringen förklarat olagligt?

Efter tumultet på gatorna funderade han på att säga adjö.

– Jag har övervägt att sluta i landslaget. Men efter att ha funderat på saken tror jag att den bästa lösningen är att fortsätta. Om jag lämnade skulle det skänka glädje till de som buat åt mig. De skulle vinna.

Sedan tog han till orda om en landslagskamrat.

– Allt som sägs om mig och Ramos är lögner. Vi har en fenomenal relation. En vacker dag hoppas jag att ni inser det.

Piqué spelar för Barcelona, Ramos för Real. De är frontfigurer på varsitt flaggskepp, olika på många sätt, men lika på ett särskilt: de är mittbackar i Spaniens startelva, förenade av fotbollen och i jakten på guld.

– Spanien och Katalonien?

Piqué funderade innan han bjöd på en metafor.

– Det är som en far med en 18-årig son som vill flytta hemifrån. Antingen säger man bara nej eller så sitter man ner och pratar. Och nej – det är inget motsägelsefullt jag gör. En spelare som är för katalansk självständighet kan fortfarande representera det spanska landslaget.

– – -

SVT Sport räknade ner till VM med ett dokument varje söndag. Denna text publicerades första gången den 6 maj. Under faktarutan hittar du alla dokument.

Här är lagen i grupp B

Visa

Spanien
Förbundskapten: Julen Lopetegui
Stjärna: Andrés Iniesta
Lagkapten: Sergio Ramos
Fifa-ranking: 8
Placering i VM 2014: Ut i gruppspelet
Bästa placering i VM: Etta (2010)

---

Marocko
Förbundskapten: Hervé Renard
Stjärna: Younes Belhanda
Fifa-ranking: 42

Iran
Förbundskapten: Carlos Queiroz
Stjärna: Alireza Jahanbakhsh
Fifa-ranking: 36

Portugal
Förbundskapten: Fernando Santos
Stjärna: Cristiano Ronaldo
Fifa-ranking: 4

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer