Hans bakgrund är som hämtad från vilken framgångssaga som helst inom skidåkningen. Småbrukarson från en pytteliten plats i Tröndelag – mer traditionellt kan det inte bli.
Fortsättningen blev allt annat än traditionell. Petter Northug ledde sin sport in i en ny era. Det finns de som vunnit mer men han är den ojämförligt största stjärna sporten haft.
Skräddarsytt för Northug
Under Petters ungdomsår gick längdåkningen igenom stora förändringar. Sprinten kom till och individuella starter ersattes av masstarter.
Det var som skräddarsytt för Northug. Han stormade in i skidåkningen med en överväxel världen aldrig tidigare skådat och med en taktisk smartness som de flesta andra tycktes sakna.
Han förstod att det var på slutet loppen avgjordes. Han sparade kraft på vägen. Drog ytterst sällan. Kunde släppa i tunga partier – sladda omkring långt ner i fälten för att avancera där det kostade lite. När det drog ihop sig till spurt fanns han oftast där och då visste alla konkurrenter att de var hjälplösa offer.
Första och sista mest minnesvärda
Bland hans många mästerskapssegrar minns jag särskilt den första och den sista:
VM-stafetten i Sapporo 2007. Northug hade fått nobben till OS året innan. I det individuella skiathlonloppet hade han satt krokben på sig själv. Som avslutare i stafetten fick 21-åringen chansen att för första gången visa vad han gick för i ett mästerskap. Den explosion av fart han visade upp när han flög ifrån konkurrenterna i skidstadion var oförglömlig.
VM-femmilen i Falun 2015: I 47 km såg Northug ut som en tröttkörd medelmåtta långt ner i fältet. Så började han sakta leta sig framåt. Ännu på väg in i stadion var avståndet fram stort men en Northug som fått guldvittring gick inte att stoppa. Det blev en av karriärens största segrar.
Älskad och hatad
Northug delade skidvärlden. Han var hatad och älskad. Väckte alltid starka känslor.
Det gällde hans sätt att åka där puritanerna förfasade sig över att han inte “hjälpte till” att dra. Men varför skulle han? Att han “åkte med” och vann i spurten. Varför skulle han inte?
Än mer delade hans attityd utanför spåret betraktarna i två läger. Han älskade att retas – helst med svenskar. Media älskade hans provokationer och byggde gärna bilden av en kaxig vinnartyp som var långt från sportens norm av tjuriga enstöringar eller tämligen välartade gossar som sällan sa något spännande.
Över gränsen
Även om han ibland gick över gränsen och blev osportslig och plump var det för det mesta en illmarig humor med mycket glimt i ögat när han pikade sina konkurrenter.
Han var också den typen av idrottare som verkar behöva en fiende för att kunna plocka ut det bästa i sig själv. Att omgivningen var emot honom blev tändvätska. Revansch en stark drivkraft.
Gråten i halsen
De två senaste säsongerna har Northug varit en skugga av sitt gamla jag som skidåkare. När ingenting fungerat heller i upptakten av den här vintern valde han att sätta punkt.
Det var med en röst som stockade sig av gråt som Petter Northug tog farväl från livet som elitskidåkare.
När jag såg dagens presskonferens i Trondheim gick tankarna till en annan pressträff. Arlanda för 13 år sedan. En känslosam Per Elofsson meddelade att han la ner försöken att komma tillbaka som skidåkare. I två år hade han försökt men hans kropp tålde inte längre den hårda träningen.
Nu hör jag Petter säga att hans kropp inte längre svarar på träningen. Att han varit matt och orkeslös – förmodligen bränt ut sig på hög höjd. Två skidkarriärer med liknande slut.
Skidvärlden blir tristare
Han får frågan om han känner att hans kropp svikit honom. Med ett snett Petter-leende svarar han:
– Det kan jag inte gärna säga med den karriär jag haft.
Det är bara att säga: tack för showen, Petter. Skidvärlden kommer att bli tristare och blekare utan dig.