Här är programledare Henrik Johnssons tankar inför EM –  och det nya programmet ”Stallet i stället”.

Jag går till ”Stallet i stället”, mitt hem denna veckan. Platsen mellan människor och djur. Där vi kan vara ensamma. Här har jag en egen tv-studio. Här får jag göra vad jag vill, varje dag. Diskutera och intervjua. Vi måste prata om musiken, domarna, kläderna och de hästarna som vi aldrig glömmer. Vi måste prata med vinnarna, förlorarna och dom däremellan. 

Det är där vi ses, varje dag. För du kommer väl?

Jag behöver dig och dina förslag. Ge mig saker som jag inte kände till. Något att bita i eller reda ut. Har du sett Peder på en bensinmack, Tinne hoppa fallskärm, Kittel gå på cirkus eller Fredrik Persson skjuta lerduvor?

Vi vet att hästarna é fina, men berätta mer.

Stunden just innan festen börjar är den bästa

Nu när allt är framför mig så är drömmarna min enda verklighet av Ridsport-EM i Göteborg. Tog en fika på ryttarhotellet. Alla ledare och aktiva ler. Nu är dom alla medaljörer.

De stora namnen, förhandsfavoriterna, ska infria andras förväntningar och sina egna tvivel som dom inte vill kännas vid. Dom ryttare som aldrig nämnts i försnacket, dom man glömt bort att dom skulle hit, ler som om de planerat en överraskning.

För om solen står rätt, dagen är din och hästen på humör så kan alla andra ha fel, och du kan göra det som du sen kan säga ”att jag visste att jag hade en chans, det är små marginaler och mycket måste osv osv”. Det enda dom har gemensamt är de våldsamma kastvindarna av ytterlighetskänslor som bara kan storma under mästerskap. Glädje och sorg i samma kraft.

Lycka, så svårt att beskriva

Lyckans rus är så kort att du inte hinner känna efter eller formulera dig. Glädjen gör ditt intellekt grumligt och du svarar på frågan ”hur känns det?”. Men lyckan är din och bara din, därför kan den inte beskrivas. Inte som med grusade förhoppningar. I sorgen tvingas du landa i dig själv där misslyckandet tagit över din kropp. Dom känslorna går att beskriva. Dom känslorna går över, fast det inte känns så där och då. Men det blir alltid bättre.

Det är hästsport vi håller på med och ingen kan vara riktigt säker på något förutom att det är en ny tävling nästa helg. Fast ett EM i Göteborg händer bara en gång, i denna tid. Och den tiden är nu. Jag menar snart...

Varje häst av de hundra som är här har ryttare, skötare, ägare, fans, förbundskaptener, reportrar, jag och du som så gärna vill att det ska gå vägen. Nu njuter vi av det. Sen börjar vi. Vi lider och ni rider.

Jag promenerar vidare till Ullevi. Det är stort. Och tomt. Men det hörs om jag blundar. Känslan av världens bästa hästpublik som alltid älskar, aldrig hatar. Deras relationskrav är enkelt; om du gör ditt bästa och är snäll mot hästen så applåderar vi dig. Annars ska du inte logga in på sociala medier resten av året. Publiken är kärleksfylld men inte mesig. Den är bra på riktigt. Den hyllar sporten och dess utövare.