Foto: SVT

”Kunde vi bara inte ha fått tävla?”

Uppdaterad
Publicerad
KRÖNIKA ·

Det var ett idrottsdygn som utvecklade sig till ett skenande puckelpiståk nerför en bucklig, isig pist.
Långt ifrån kontroll, en svajig färd med nya överraskande upplevelser längs med vägen.​
NHL-säsongen ställdes tillfälligt in, fotbolls-EM ifrågasattes, svensk basket delade ut guld utan att ens grundserien spelats klart och på ett ödsligt bromsplan i Idre hyllades världens bästa freestyleskidåkare i gnistrande vintersol men helt utan tävling och publik.​

Peter Jonsson

kommentator

Det var en skarpt motsägelsefull scen: med säsongens kanske mest inbjudande backe i bakgrunden och samtidigt ett abrupt avslut i spåren av det virus som nu påverkar en hel värld.För den som idag, i samband med den glesa ceremonin, sneglade ner i fickalmanackan grinade fredagen den 13:e tillbaka, men det folk kände var nog uppgivenhet snarare än otur.​

Det amerikanska laget hade redan en dag tidigare börjat packa väskorna och dra sig hem till ett USA där president Trump berättade om stängda gränser mot Europa.​ Det japanska laget och britterna (som kom från en färsk och stärkande pallplats i Krasnojarsk förra helgen) gick i samma tankebanor, men övriga kom inspirerade till en världscupfinal, en säsongsavslutning som lovade något extra.

Såg fram emot ett crescendo

Blå himmel, minusgrader, bra preparerad pist och för svensk del en chans att visa upp sig hemmavid under en säsong som tagit ett ungt landslag många skidskär framåt.​ Redan premiären i Ruka tidigt i december bjöd på två svenskar topp-5, Walter Wallberg på pallen och Ludvig Fjällström femma. Ytterligare världscupstopp, både Calgary och högkaratiga Deer Valley, gav pallplaceringar och i den sistnämnda dessutom två dagar på raken; Felix Elofsson i singel och Wallberg i parallellpuckelpist.​ Även Mont Tremblant, Kanada och japanska VC-orten Tazawako gav blågula platser i den så kallade superfinalen (de sex bästa) och förbundskapten Lars Fahlén såg fram mot ett crescendo på hemmaplan, trots att lagets stjärna Wallberg hade fått lämna säsongen i förtid med en korsbandsskada.​

Av det blev intet, bara ett snopet ”jaha”.​De svenska åkarna (tre man topp10 i totala världscupen!) vandrade lätt frustrerade runt, några yngre inhemska talanger som skulle få chansen att världscuptävla såg ut att ha fått en julklapp ryckt ur händerna och den svenske förbundskaptenen drog lätt uppgivet i sitt yviga skägg.​ Ett lagledarmöte igår kväll gav de församlade nationerna beskedet om det snöpliga avslutet och extra tomt var det för FIS mångårigt tävlingsansvarige freestylefantast Joe Fitzgerald som hanterade sitt sista uppdrag. Med lätt ihålig röst kunde Fitzgerald konstatera att beslutet var ovanför hans huvud, att det i skenet av allt som händer väl var det enda rätta, men blicken sa något helt annat.​

Tänker på nästa säsong

Kunde vi bara inte ha fått tävla? Fler tänkte tanken, men höjer idag säkert också blicken över horisonten och ser en idrottslig omvärld som i hög fart försöker parera sin framfart och i allt fler fall bara tvärställer skidorna och hoppas på det bästa.​ En blomsterceremoni senare i Idre var de svenska puckelpistfantomerna uppe i backen och började redan tänka på nästa säsong. För mitt i allt fanns ju ändå det inbjudande bygget kvar, det hopptränades, smattrade bland snöhögarna, en motljusdränkt vintertavla. En slags påminnelse om att det, samhälleliga pucklar, isgator och svårbemästrade hopp till trots, så småningom kommer tillbaka till en tid av kontroll och njutbar idrottslig vardag.​

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.