Senaste dödsbudet kom i förrgår. Den brittiska författaren Jenny Diski död vid 68. I tisdags meddelades att After Dark-grundaren och dragshow-drottningen Lasse Flinckman somnat in 66 år gammal. Jag scrollar vidare på Kulturnyheternas sajt. Billy Paul blev 81, Papa Wemba 66 och Prince 57. Deras runor sällskapar i nyhetsflödet. De fem dog en aprilvecka 2016.
Men vi är många som redan innan känt att döden är mer närvarande i år. Att ovanligt många framstående kulturskapare på kort tid lämnat oss.
Själv inledde jag året med att konstatera att jag ska fylla 35 i höst. Samma ålder som min pappa när han dog 1992. Han var förstås varken rockstjärna eller nobelpristagare i litteratur, men för tioåringar kan pappors stjärnstatus nå irrationellt höga nivåer.
Lemmy, Bowie och Rickman
Man kan säga att dödsåret 2016 tjuvstartade sent i december förra året när den stenhårda hårdrocksikonen Lemmy Kilmister dog 70 år gammal. Han följdes av årets första stjärnfall i början av januari när David Bowie lyckades med konststycket att ge sin hädanfärd lika hög verkshöjd som karriären i övrigt. Fyra dagar senare dog skådespelaren Alan Rickman. Älskad av både Shakespeare-vurmare, Harry Potter-kramare och Die Hard-entusiaster.
De internationellt firade författarna Harper Lee, Imre Kertész och Umberto Eco har också dött under 2016. Liksom hiphopstjärnan Phife Dawg, grundare av A Tribe Called Quest, och countrylegenden Merle Haggard.
Malmsten och Gustafsson
I Sverige lämnade Bodil Malmsten oss i februari. Kvar har vi alla hennes böcker, men den vassa och snabbformulerande författaren kommer för alltid saknas i den svenska offentligheten. Precis som kollegan Lars Gustafsson, som dog för mindre än en månad sedan, kommer göra.
Ainbusk-sångerskan Josefin Nilsson dog i slutet av februari. Hennes replik i Måns Herngrens och Hannes Holms film Adam och Eva från 1997 gör sig påmind: “E ja i himlen nu?”.
Ja det får vi hoppas. Och att hon där sällskapar med ovan nämnda dödsårskull.
Men vad beror det på att det dött ovanligt många stjärnor 2016, och stämmer det överhuvudtaget?
Protester mot döden
I sociala medier tycks det så. Efter att Prince dog förra veckan twittrade artisten Lilly Allen att 2016 är året då alla coola dör och Donald Trump blir president. Hashtagen #enough2016 har också blivit ett sätt att protestera mot vad som verkar vara de högre makternas högre blodtörst.
Och BBC intygar svart på vitt att det är dödstätare än någonsin. Nick Serpell är deras run-redaktör och han säger att antalet döda celebriteter hittills i år varit spektakulärt.
Han ger som exempel att det brittiska public service-bolaget publicerade fem runor mellan januari och mars 2012. I år var den siffran 24. Och då hamnar Prince, Papa Wemba, Merle Haggard och Billy Paul utanför statistikperioden.
Baby-boom
Nick Serpell har några förklaringar. Till exempel att det finns oändligt många fler kändisar i dag än tiden före internet, och att vi med sociala mediers hjälp i mycket större utsträckning informeras när de dör.
Han nämner också baby-boomen i västvärlden som pågick ett par decennier efter andra världskrigets slut, och att den på ren sannolikhet innebär att fler kändisar föddes de åren, eftersom det föddes fler människor.
Det låter rimligt. Men känslan av att det sedan mellandagarna inte gått att nyhetsuppdatera sig utan att upptäcka att en ny konstnär dött är underlig. Och det är sant att det knappt gått en vecka under 2016 utan att en eller flera kultursjälar försvunnit ur bokhyllan, filmbiblioteket eller skivsamlingen.
Tror mer på slumpen
Och även om stjärnorna som börjar bli till åren komna tillhör en stor baby-boom-generation så bestrider jag att det finns så många celebriteter av rang att de kommer dö i den här takten från och med nu. Då tror jag mer att 2016 slumpmässigt blivit dödens år.
Och jag tror också att fler än jag – som av personliga skäl inledde året med att tänka på att livets slut alltid kommer lika plötsligt som ett stjärnfall– kommer att se tillbaka på 2016 som en påminnelse om livets förgänglighet. Men med stoffet de döda lämnat kvar har året alla förutsättningar att bli hågkommet som episkt.
2016 det nya 27
Vi kommer minnas att 2016 inleddes med spader ess. Sen simmade vi som delfiner kan simma till ljudet av duvors tårar. Vi kommer koppla samman 2016 med mästerverk som Harper Lees Dödsynden, Imre Kertész Mannen utan öde och Umberto Ecos Rosens namn. Vi kommer lyssna på A Tribe Called Quests Can I Kick It och tänka på 2016, läsa om Lars Gustafssons Sprickorna i muren och Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère och tänka på 2016.
Jag spår att i en nära framtid kommer 2016 förknippas med döda stjärnor och deras verk på samma sätt som siffran 27 gör. Och än är det inte maj månad, det finns många kort kvar i leken.