Det som nu ska göras är under all värdighet, men det kan inte hjälpas. För det här ska vara en nöjeskrönika om vad som hände lokalt kvällen den tredje mars 2018. Och det som hände var Melodifestivalen och beskedet om Kenneth Gärdestads bortgång. Musiker men framförallt en begåvad textförfattare.
1979 tävlade bröderna Ted och Kenneth Gärdestad i Melodifestivalen med låten Satellit. De vann men förlorade stort i Eurovision song contest som det året hölls i Israel.
Bli nu inte rädd. Det här ska inte handla om Kenneth. Hans språk får någon annan beskriva med respekt. Men jag vill ändå citera första versen ur Satellit:
Du har stått vid horisonten
Du har tittat mot havet om jorden var rund
Men allt du såg var en båt som försvann
I dimman som rullade fram
Nu är Melodifestivalen snart slut. Ännu ett år är till ända. Vi står vid horisonten och tittar mot havet. Vi är två komma någonting miljoner. En krympande massa men fortfarande just en massa. Den största som fortfarande ser ett direktsänt tv-program i Sverige. Vi gör det av olika skäl, men vi förväntar oss troligtvis ungefär samma sak: underhållning.
Vi utgår från att den finns i det här formatet. Sveriges största tv-program, för att det är logiskt. Jorden är rund.
Men allt vi såg var ett för många minuter långt samtal om glitter (utan mening. Det finns mycket mening med glitter). En intro-duell inspirerad av ljuvliga RuPauls dragrace, men utan charm, finess, kontext eller cred till originalet. Ännu en frågelåda på torget och en förinspelad sketch (vi får ju fortfarande inte göra kommersiell reklam i SVT – så tokigt) med Anna Book.
Allt vi såg var en båt som försvann. I dimman som rullade fram.
Kom igen nu manus och regi. Kom igen nu Melodifestivalen. Världen är liten ändå och du är fortfarande en satellit för två komma någonting miljoner människor.
Visa oss det.