Uppmaning från världens kulturråd: ”Dagens kulturpolitiker måste vara djärva”

Publicerad

Armlängds avstånd från konsten är ett väl etablerat begrepp inom kulturpolitiken och även utomlands finns ”arm's length principle” – men efterföljs i olika grad.

– Vissa länders armar är kortare än andras, säger Magdalena Moreno, ordförande för nätverket IFACCA.

På flera håll i världen har politikers inflytande över konstens innehåll – i kulturpolitiken även kallad principen om armlängds avstånd – hamnat på agendan. I Brasilien har det statliga stödet till filmer med hbtq-tema nyligen dragits in, och i på Gdynia filmfestival i Polen stoppades den politiskt laddade filmen Solid Gold från att visas.

Representanter från nätverket The International Federation of Arts Councils and Culture Agencies (IFACCA), som samlar kulturråd och kulturdepartement från över 70 länder, träffades nyligen i Stockholm för att diskutera frågor som berör konstens frihet.

IFACCAs ordförande Magdalena Moreno kommer från Chile och har jobbat med internationella kulturfrågor i många år.

– När det gäller armlängds avstånd är vissa armar kortare än andra. I länder som Sverige kan man uttrycka sig mer öppet och i andra länder måste man vara mer lågmäld. Men det betyder inte att det inte finns en kamp. Under diktaturen i Chile gjordes massor av fantastisk, samhällsomstörtande konst, säger hon till Kulturnyheterna.

Progressivt i Kanada

Kanada är ett land som ofta jämförs med Sverige när det gäller kultur och värderingar. Simon Brault från Montreal är ordförande i Kanadas kulturråd och har skrivit boken No culture no future, som argumenterar för att fri konst måste vara en del i ett välfungerande samhälle.

Simon Brault berättar att vid firandet av Kanadas 150-årsdag var kulturrådet måna om att inte endast stötta kulturyttringar som sa något positivt om Kanada, utan säkerställa att kontroversiella, kritiska verk också fick stöd eftersom det återspeglar de diskussioner som pågår i samhället.

– Kanadas ursprungsbefolkning, First Nations, Métiser och inuiter, har saker att berätta som vita människor tycker är jobbiga att höra. Men det är nödvändigt, för hur ska vi kunna tala om sanning och försoning om man inte kan uttrycka sig fritt genom konsten?

”Rädsla för förlust”

Patrick Sam kommer från Namibia, jobbar med kulturfrågor och är en av styrelsemedlemmarna i IFACCA. Han menar att den svenska diskussionen om armlängds avstånd, som blivit aktuell i och med Sölvesborgs kommuns beslut att stoppa inköp av så kallad utmanande samtidskonst och Nacka kommuns kod för verken på gatukonstfestivalen Wall Street Nacka, är ett uttryck för rädsla.

– Jag tror att man kan behöva göra vissa eftergifter i Sverige. Jag vet att privilegerade människor aldrig vill bli av med något. Det är inte en diskussion om konstnärlig frihet ni har utan om en rädsla för förlust, säger Patrick Sam och fortsätter:

– I Namibia finns en enorm ojämlikhet, och den ojämlikheten påvekar konsten och kulturen. Utmanande samtidskonst är i allmänhet bara tillgänglig för eliten, så man kan inte riktigt säga att det finns diskussion om det på en nationell nivå.

Och rädslan är något kulturbyråkraterna i världen måste få bukt med, menar Simon Brault.

– Vi lever i en tid då konstråd och kulturdepartement måste vara djärva. Det finns ett behov av att stötta konst som uttrycker olika åsikter, det är konstens uppgift, säger han.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.