Foto: Folkets Bio

”Bird people”

Uppdaterad
Publicerad

Banal fransk reflektion över teknikens roll i våra liv, men Elin Larsson gillar den magiska realismen.

Två människoöden verkar förutbestämda att korsas i ”Bird People”. Den jorden-runt-resande it-innovatören Gary Newman och hotellstäderskan Audrey befinner sig på ett hotell nära flygplatsen Charles de Gaulle strax utanför Paris. Båda är där för att arbeta, men gör på skilda håll upptäckter om sig själva som får deras liv att ta nya riktningar.

I Pascale Ferrans första film på åtta år ger hon sig i kast med människans förhållande till den moderna teknologin, och ger från den utgångspunkten en bild av samtidens tomhet.

Filmrecension

Filmens titel skvallrar om det perspektiv Ferran valt för sin skildring. Med kameran högt upp i luften följer hon människor som strömmar fram genom livets transitmiljöer: Flygplatser, tunnelbanetåg, gator. Det är effektiva, men lite väl upprepande, bilder av en sorts konstant flockrörelse, där varje människa samtidigt skärmar av sig från omgivningen via telefonsamtal, hörlurar, upplysta smart phone-skärmar och datorer.

Berättelsen är uppdelad i två partier, varav det första ägnas åt Gary, på snabbvisit i Paris i affärer. Rutinuppdrag, vad det verkar. Men just den här dagen inser Gary att en förändring måste ske.

Han bestämmer sig för att lämna allt bakom sig – företag, vänner, fru och barn. Han känner sig som ”en sockerbit som löses upp i botten på en kopp”, som han uppgivet beskriver det för sin oförstående hustru via Skype.

Dramats andra halva fokuserar på Audrey, den unga kvinnan som städar på heltid medan hon funderar på vad hon vill med sitt liv.

Dessa tu sökare måste förstås mötas någonstans, tänker man. Men innan det hela landar i någon form av slutsats, och innan Ferran på riktigt gör en ansats till att knyta rollfigurerna samman, hinner jag nästan tröttna.

Gary och Audreys gemensamma längtan efter någonting obestämbart ”annat”, är nog en känsla de flesta, åtminstone vid något tillfälle i livet, kan känna igen sig i.

Men vad är poängen?

Ferran har höga ambitioner om att få oss att lyfta blicken från oss själva, och reflektera över teknikens roll i våra liv. Men ämnet hanteras för okoncentrerat, och regissörens reflektioner över modernitetens och högteknologins själlöshet känns ärligt talat rätt grunda.

Det som i stället som ger berättelsen en uppiggande, oväntad skjuts framåt, är dess plötsliga vändning mot en magisk realism där Audrey upptäcker världen på ett nytt sätt. Bokstavligen.

Utan att gå in så mycket på vad det handlar om (det skulle förstöra upplevelsen) blir episoden, i all sin poetiska egendomlighet, filmens mest fängslande. Dessvärre blir den svår att knyta till resten av handlingen. Att Audreys upplevelse ska symbolisera ett återupptäckande av livets betydande beståndsdelar känns på tok för banalt i sammanhanget.

Bättre då att ge sig hän åt ”Bird People”:s målande scener och tjusigt komponerade bilder, och hur fint de fungerar tillsammans med Béatrice Thiriets musikkomposition. Det räcker ganska långt det med

”Bird people”

Betyg: 3

Regi: Pascale Ferran

I rollerna: Josh Charles, Anais Demoustier, Radha Mitchell m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet