Recension: För att de ville det

Kajsa Sundins idéroman handlar om att återta njutningen och självförglömmelsen i den så kallade posterotikens tid: ”Bra litteratur om (bra) sex är ett riskabelt projekt. För att de ville det är stundtals en förslagen undersökning av nya gränser för friheten”, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles.

1998 utkom amerikanska Mary Gaitskills Because they wanted to, nio noveller om sexualitet och begär i moderna människors liv. Gaitskill avtackas på sista sidan i Kajsa Sundins roman som har samma titel på svenska: För att de ville det.

Det är en passande titel för ett erotiskt drama, eftersom utmaningen för huvudpersonerna består i att hitta sin äkta vilja i en tid då vår syn på kärlek och sexualitet omdefinieras i grunden. Det romantiska begäret byter skepnad på en rationell marknad med ständig möjlighet att uppgradera sitt partnerval.

Litteraturen skriver om kärlek och njutning på nya sätt och skildrar jakten efter det som kanske blivit svårare: att bli en autentisk människa i sitt begär. Kort sagt: hur ska vi känna att vi lever?

Så är premissen. Kairo, Egypten är spelplanen, men i en urban medelklassbubbla av privilegier och med en liten biton av orientalism. Den långa västerländska traditionen av utlevelse i exotiska, koloniserade östern ger en undertext där sexualitet och samhälle tvinnas ihop – när ”underkastelsens position och samhällsvåldet” i ett skoningslöst arbetsliv i en förbliglidande passage visar att underkastelsen inte alltid är sexuell.

I Kairos sol och mörker har Isabella och Rodrigo ett förhållande som bygger på dominans och underkastelse. Tess är, uppdaterad till både det moderna prekariatets och distanskontaktens lagar, sexterapeut online och har hastigt flyttat ihop med Omar och lämnat sin 20-åriga dotter i Sverige.

Men Omar dör och Tess förtvivlan driver henne till barer och dansklubbar, till mörker och kroppar som rör sig i inlärda turer. När hon träffar det sadomasochistiska bdsm-paret Isabella och Rodrigo vill hon lära sig allt de kan.

Kajsa Sundin ger laddade men lite använda bilder av lockelse och sötma, socker i kaffet och honung slickad från skedar beskrivs sorgfälligt. Prosan får något rituellt över sig, den lite högtidliga ton som ofta åkallas när begäret är det centrala i en text, från klassiker som Berättelsen om O till Elfriede Jelineks Pianolärarinnan eller den plågsamma världssuccén Fifty shades of grey.

Det är fokus på detaljer: snitt och material i kläder, vinglasens rymd, berusningens gränssnitt. Som om svalkande skönhet krävs när det låga ska gestaltas? Det svaga, behövande, djuriska, vilda.

I förra årets debatt om den så kallade posterotiska litteraturen satte Tone Schunnesson (Tripprapporter) fingret på idén om en sann människa och sexuell erfarenhet som något som gör kvinnor intressanta, när de tidigare ansågs förbrukade. Ärren som Johanna Ekström skrev om i metoo-debatten (DN 17/12) om hur det är att växa upp i en kultur där det varit fint att vara en kvinna med farliga erfarenheter.

Malte Persson frågade  hur fiktionen hanterar ”en sexualiserad samtid och ett sexliv som (till exempel genom sexchattandets mix av fantasi och verklighet) är halvvägs fiktion.”

Kajsa Sundins idéroman handlar om att återta njutningen och självförglömmelsen i en sådan tid. Bemästra spelet mellan fiktion och sanning iscensatt som omförhandlingar av maktspelet i sexualiteten – att den tycks cirkla kring kvinnlig underkastelse är en del av genren, gjuten i könskontraktet.

Bra litteratur om (bra) sex är ett riskabelt projekt. För att de ville det är stundtals en förslagen undersökning av nya gränser för friheten.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer