Många romaner börjar på dödsbädden: en gammal kvinna ser tillbaka på sitt liv. Öppningen är inte originell, men snart kastas vi rakt in i ett läger för flickscouter i finska skyddskåren där flickorna lär sig hur man utfodrar tusen män på en gång och hur man plåstrar om sårade. Det är tidigt 30-tal, mellan två krig, och skyddskåren hämtar inspiration från Tyskland, berättaren har själv varit där och kommit tillbaka uppfylld av nazistisk ideologi.
I Överstinnan ger sig Rosa Liksom in i de mörka skrymslena av Finlands 1900-talshistoria och lägger synvinkeln hos en av dem man inte gärna minns: en kvinna född in i en av de många nationalistiska bonde- och köpmannafamiljer som tidigt anslöt sig till nazismen och stred på Tysklands sida mot sovjetiska Röda armén. Överstinnan får sin titel när hon som helt ung gifter sig med en mycket äldre nazistisk överste. Attraktionen mellan dem är stark, men efter några år börjar han misshandla henne så svårt att hon är nära att dö. Ändå överlever både hon och förhållandet i nära 30 år innan hon bryter sig loss från både maken och sitt nazistiska förflutna.
Rosa Liksom låter sin överstinna berätta om sitt liv på ett rakt och konkret språk, fullt av ord för olika slags njutning, nakenbad i skogstjärn och älskog på vitmossa, här talar en människa som levt nära naturen och känt sig lika hemma i den som i sin egen kropp. Men hon berättar också livfullt och till synes utan skam om sin nazistiska övertygelse, om möten med en lång rad namngivna finska och tyska nazister, och om krigets illdåd.
En jagberättare är alltid svår att värja sig mot, även när hon är på fel sida, och Liksom lyckas i Överstinnan göra begripligt hur en ung flicka kunde bli nazist och förbli det många år efter krigsslutet. Överstinnan lärde sig tidigt ”att en lagom mängd tyranni tillhör mannens väsen och att mannen ska vara moraliskt överlägsen kvinnan…och kvinnan måste acceptera det och ändå älska mannen oskuldsfullt och rent”. En så indoktrinerad kvinna följer sin ledare, anpassar sig och står ut med allt. Men till sist når även Överstinnan en gräns och väljer ett annat liv och en annan ideologi.
Det är lockande att som baksidestexten föreslår läsa romanen allegorisk, som en berättelse om Finland, förkroppsligat i Överstinnan, men man riskerar då att förenkla en mycket komplicerad historia. Jag läser den hellre som ett vittnesbörd av en individ vars erfarenheter inte går att sympatisera med, men väl försöka förstå just för att det är så svårt att se hur någon kan förena livsglädje och naturlig charm med rasistiska övertygelser och förakt för alla hon finner underlägsna. Så läst pekar Överstinnans berättelse rakt in i vår egen tid.