Det är sjuttonhundratal och Sverige krigar för fullt runt om i Europa. Turkarna har tröttnat på Karl den tolfte och skickat hem honom men stormaktsdrömmarna släpper inte taget och på Julius Kronbergs kungaporträtt i olja står ett rytande lejon.

Redan på elvahundratalet ställde lejonen upp sig i profil på Rikard Lejonhjärtas vapensköld. Englands kung stärkte sin image med djurens konung – men den stora katten var också en symbol för Lejonet av Juda, det vill säga Jesus – och när Sverige kristnades landskap för landskap så lunkade lejonet liksom med i korstågen. Som en oslagbar kombination av tro och makt!

De heraldiska lejonen hade förökat sig och tog plats på statsvapen i otaliga länder världen över. På sköldar, flaggor och fasader stod dom i siluett med gapande käftar, spretande klor och utsträckta röda tungor.

Det är som sagt sjuttonhundratal i Norden. På något sätt har en lejonhud hamnat i händerna på svenska Hovet. Det pratas om en gåva från ståthållaren i Alger – men ingen vet säkert. Någon får hur som helst en genial idé och en konservator ges i uppdrag att skapa ett lejon som ska slå alla andra. En maktens symbol. Skräckinjagande – men också något att elda den egna självkänslan med. Få hybrisens hetta att stegras! Ett heraldiskt vapen i 3D! 

Men vad hände?

Lejonet på Gripsholm må ha en hyfsad kropp i profil – men står man rakt framför det så kommer man ofelbart att tänka på Toker i Disneys Snövit-film.  Det var inte så lätt för en konservator som tidigare mest stoppat upp bävrar och uttrar. Ingen jäkel hade väl sett ett levande lejon i Mälardalens skogar runt Gripsholms Slott. Men istället för fasa skänker lejonet ohejdad glädje och kärlek åt alla som möter hans blick.