En något utarmad skara ledamöter under Svenska Akademiens högtidssammankomst 2018. Foto: Henrik Montgomery/TT

”Ett stycke färgstark machiavellisk maktteater”

Publicerad

ANALYS · Sedan början av maj förra året, då Nobelstiftelsen tog ifrån dem Nobelpriset, har Svenska Akademien legat med huvudet på stupstocken. Nu kan Anders Olsson med sällskap krypa ur den obekväma kroppsställningen, borsta av kläderna och fortsätta leta efter vägen framåt.

Per Andersson

Kritiker

Ständige sekreterarens besvärjande omkväde om att se en strimma ljus i mörkret låter nu mer som realism än som bön. Dagens besked från Nobelstiftelsen är betydelsefullt.

När stiftelsen med den stränge vd:n Lars Heikensten helt bryskt tog Nobelprisrätten från den ovärdigt grälande, stötande världsfrånvända, alltmer hopplösa samlingen i Gamla stan var det ett förtjänstfullt klargörande maktspråk: Svenska Akademien är, oavsett vad ledamöterna vant sig vid att tro, inte oumbärlig för Nobelpriset; arbetet med att utse Nobelpristagare i litteratur kan mycket väl organiseras på andra sätt; det är Nobelpriset som är världsberömt, inte akademien.

Säkert tog det en stund för insikten att sjunka in i samtliga tillgängliga ledamöter, men in har den sjunkit. Det gällde att hörsamma direktiven uppifrån – eller gå mot en framtid som ett ordboksförlag med överdrivna representationslokaler.

De viktigaste framstegen som Anders Olsson lotsat fram är:

Återväxt. Visserligen har viktiga ledamöter (kvinnor, unga, konstnärliga författare) lämnat akademien, men efter sommaren vände strömmen och viktiga ledamöter har kommit till (bland dem kvinnor, konstnärliga författare – dock ännu inga unga). Svenska Akademien riskerar inte längre att sakta dö bort med sina ledamöter, och är heller inte sårbar för falangistiska kuppförsök som Danius/Espmark/Englunds misslyckade försök till palatsrevolt i somras.

Inga ovilliga ledamöter. I och med Sara Danius avgång har Svenska Akademien enbart ledamöter som faktiskt vill vara där – detta för första gången sedan 1989 då Kerstin Ekman och Lars Gyllensten lämnade bordet i protest mot den uteblivna protesten mot det iranska prästerskapets mordbeställning mot Salman Rushdie. Sedan dess har det hängt ett löjets skimmer över akademien, begreppet ”de aderton” har blivit en förgiftad ironi. Nu har akademien i mer eller mindre stilfulla processer befriat sig från de ovilliga. Nu ligger det inom det rimligas gräns att Svenska Akademien någon gång i höst faktiskt kan bli aderton igen. Man ska inte glömma att i maj – juni 2018 tedde sig akademiens framtid totalt oviss.

Införandet av en Nobelpriskommitté med externa ledamöter. Det går inte att överdriva betydelsen av denna reform, som tvingades på akademien av den obevekliga Nobelstiftelsen under hösten. I realiteten är den förlegade och löjliga idén att 14-18 gubbar och gummor i Gamla stan, som agerar på mandat utfärdat på 1700-talet av Gustav III, har något slags unik och mystisk kvalifikation att utse en värdig vinnare i världslitteraturen, redan övergiven. Det är redan slut på den fåniga förvillelsen, som åtskilliga ledamöter av allt att döma varit djupt förälskade i. Akademien är redan utslungad i samtiden. Att Nobelstiftelsen i dagens uppgörelse krävt att Horace Engdahl ska petas från denna Nobelpriskommitté, och därmed helt förpassas bort från Nobelprisglansen är både en fullt rimlig och saklig stringens i maktutövningen – och ett stycke färgstark machiavellisk maktteater.

Horace, förvandlad till en seriefigur i samhälls- och kulturdebatten – detta mycket till egen förskyllan – men också som ett resultat av debattens behov av förenklade rollfigurer att projicera positiva och negativa känslor på. Horace Engdahl som så oblygt visat sina maktanspråk, sitt förakt för samtidens krav, sin djupa identifikation med just de aspekter av akademin som är mest otidensliga (på gott och ont det tycker jag är värt att understryka).

Den starkaste symbolfiguren för det gamla som ska bort när Heikensten beställt storstädning; nu offentligt degraderad, med gradbeteckningarna avslitna inför allas åsyn. Hårdheten i scenen förmildras knappast av de överslätande artigheter om ”på egen begäran” som hör till den här typen processer. För bara ett halvår sen skulle man inte trott det var möjligt. Man ska inte underskatta den djupgående betydelsen av symboliska handlingar.

Svenska Akademien kan nu sägas vara räddad. Om det också ska lyckas bli i någon mening betydelsefull återstår att se.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.