Mödrarnas söndag är en för länge sedan insomnad helgdag då tjänstefolk fick ledigt för att åka hem till sina familjer.
Jane Fairchild är hembiträde hos Nivens, en rik men av sorg förlamad familj. Hon är föräldralös och har ingen att åka hem till på den lediga söndagen. I stället tillbringar hon dagen i sängen med yngsta sonen på närmsta gods: Paul vars giftermål med en kvinna av god börd är nära förestående. De nakna timmarna med Jane är ett avslut på en flera år lång och mycket hemlig kärlekshistoria.
Det är strax efter första världskriget och en hel massa söner, bröder och fäder har strukit med. Paul är den enda överlevande sonen i familjen, sorgen hänger som en dimma över föräldragenerationen. De unga älskarna stjäl glädje i smyg och inte utan dåligt samvete. De fnittrar och njuter av varandras kroppar, väl medvetna om att deras klassöverskridande historia snart är över.
Odessa Young och Josh O’Connor i huvudrollerna gör Mothering Sunday oförglömlig. Deras kemi är magnetisk, sexscenerna är rent ut sagt förjäkla härliga. Febrigt och frejdigt sex som direkt får mig att tänka på filmatiseringen av Normala människor. Manusförfattaren Alice Birch är gemensam nämnare, men det är framför allt regin och Odessa Youngs ljuvliga temperament som får det att bli både roligt och sexigt. Kameran betraktar närgånget kroppar och ting subjektivt: en läpp och en halv kind kan få uppta hela bilden. Fotograf Jamie Ramsay ställer det perifera i centrum och rubbar perspektiven bara en aning. Kropparna är dessutom befriade från samtidens perfektion, att ett par fjuniga orakade kvinnoben och välväxt könshår ska vara så ovanligt!
Janes intelligens och energi skulle kunna bära hela filmen, och Odessa Young gör sitt bästa. Som ung är hon omväxlande gåpåig och servil, förvirrad och målmedveten. Som medelålders spelar hon lika trovärdigt intellektuell författare, ärrad av livet men åter i en intressant relation, då med en filosof utan medfödda privilegier (Sope Dirisu).
Det vore helgjutet om inte ett smetigt filter av kostymdrama lagts på allt det vackra och råa. Tjatig stråkmusik tvingar historien åt det sentimentala och ett par berättarkrumbukter, som nog fungerar bra i den litterära förlagan, blir bara stolpiga. Det handlar om åtminstone ett tidsplan för mycket och en prolog med tung symbolik som knyts ihop med en epilog. Tjusigt som idé, men i slutändan ett irriterande utanpåverk som snarare stjälper än hjälper de välspelade och känsligt regisserade scenerna som vibrerar av här och nu, sorg och lust.
Mothering Sunday har flera scener som golvar mig fullständigt, och det är inte bara erotiken. Olivia Colman har en tillbakadragen roll som den av sorg nedbrutna frun i huset, men när hon väl talar så stannar tiden. Hennes mjuke make (Colin Firth) försöker ängsligt hålla ihop familjespillran trots att paret berövats den yngre generationen och därmed sin framtid.
Mothering Sunday ses bäst som ett pärlband av omvälvande scener och genom att försöka ignorera den överdådiga och sentimentala kostym som försöker omsluta dem.