Zaid har en mysig middag hemma med vänner och sin gravida hustru när hans brorsa ringer på dörren. ”Jag behöver 100 000, annars är jag rökt, alla är ute efter mig!” säger brodern med panik i blicken.

Zaid anstränger sig för att inte bli arg men avvisar sin bror Yasin. Nån dag senare har någon misshandlat honom till döds. Polisen gör inget, och är dessutom halvrasister. Så Zaid gör det enda vettiga och börjar träna för att hämnas.

Det hela utvecklas till att den danska undre världen från ”Pusher” möter en man som tar lagen i egna händer likt Charles Bronson i ”Death Wish”.

Zaid, som är kirurg, antyds ha ett busigt förflutet men det är ingenting som utforskas. Inte heller hans relation till sin lillebror Yasin, som inte var mer än 20 år när han dog.

Det krävs med andra ord en viss ansträngning för att känna sig investerad i Zaids enmanskrig mot gängen. Gangsterbossen Semion är tack och lov en läskig, om än överdriven, sociopat. Full av oberäkneligt och explosivt raseri som han låter gå ut över sina yngre medhjälpare.

Semion driver också ett högteknologiskt kickboxningsgym, medan Zaid tränar boxning i ett garage med en silvertejpad säck. Jodå, vi får ett generiskt träningsmontage.

Den undre världen är ganska spännande återgiven (burslagsmål i dunkel belysning) även om vi sett samma miljöer många gånger tidigare. Det som skiljer ”Darkland” från sina föregångare, och som räddar den från att framstå som fullkomligt klonad från andra ”vigilante”-hjältars DNA, är Zaids komplicerade dubbelliv. Kanske mest gripande skildrat efter att han utfört en maskerad attack mot ett av gängets knarkförråd och sedan går till jobbet som läkare, där han får operera ynglingen han precis misshandlat. 

”Darkland” ökar successivt dosen av adrenalin, men när det grova våldet eskalerar blir också sensmoralen om hur hämnden förgör Zaid inifrån så förutsägbar att gäspningarna är nära. ”Darkland” är i bästa fall en uppvärmning inför splatterdåren Eli Roths kommande remake på just ”Death Wish”.