I ett hastigt, svepande ögonblick av hängivelse och passion kysser den unga, fabriksarbetande Hiyam den nya, snygga fabriksdirektören Salah. Det är varmt i luften, tunna svettdroppar rinner längs deras hud. Fingrarna rör vid varandra. Under någon sekund stannar tiden och allt tycks möjligt. Kan han? Kan hon? Kan de?
Men en kyss kan få konsekvenser och för Hiyam blir denna till synes oskyldiga handling totalt ödesdiger.
Mohamed Khans film skildrar Hiyams verklighet som ung kvinna i ett fattigare skikt i Kairo, filmat helt utan försköningar och härligt nog utan den beklagande, gottande socialturistiga blicken som annars kan kopplas på när fattigdom ska gestaltas.
Hiyam är omringad av kvinnor, både på textilfabriken där hon jobbar och på gatan hemma där kvinnorna styr. De skvallrar, skriker, bråkar, gråter och tvättar. Männen är märkligt frånvarande. Gatan är trång, lägenheterna små och varma. Fönster är öppna överallt och alla ser och hör alla. Här finns inga hemligheter.
Så det dröjer därför inte länge förrän ryktet om kyssen sprids inte bara längs gatan utan också in till fabriken. Där förvandlas den vackra kyssen plötsligt till något fult. Hiyam har tagit för sig, hon har bjudit ut sig, förnedrat sig. Ju mindre Hiyam försvarar sig mot ryktena och anklagelserna desto groteskare blir de. Till slut står hon där helt ensam och övergiven och omringad av gravidrykten.
Å ena sidan är det samhället i stort som sviker Hiyam. Hennes självständighet och vägran att snällt sitta och vänta på att bli uppvaktad straffar sig, och det rejält, speciellt från den egna familjen. Det talas om förstörd heder våldsamheterna är inte långt borta. Pratet om förlorad oskuld känns besvärande jobbigt och omodernt. Herregud, det var ju bara en kyss? Och hur och varför är det hela gatans och hela familjens angelägenhet om Hiyams mens är försenad eller inte?
Men å andra sidan är det också kvinnorna, som grupp, som är de första att peka finger åt sin medsyster, kollega och vän. När en förstörd oskuld kommer på tal finns ingen som tar den fallna kvinnans parti.
Filmen erbjuder ingen kommentar till detta, ingen åsikt i frågan. Är det möjligen så att Hiyam får skylla sig själv? Att hur modern hon än vill vara, så är tiden ännu inte redo i landet Egypten?
”Factory Girl”, som blev Egyptens Oscarsbidrag 2014, säger ingenting, den skildrar bara. Så här är det – en kvinna som inte är oskuld är inte mycket värd. Det är å ena sidan befriande med en sådant krasst konstaterande men å andra sidan högst otillfredsställande.
Vad vill filmmakarna? Självklart hejar man på Hiyam, beundrar henne för modet att ta ödet i egna händer och kyssa direktören och man önskar henne styrka när hela hennes omgivningen vänder sig mot henne. Men samtidigt känns det obehagligt att hennes oskuld, eller förlorande sådan, ska vara en faktor som bestämmer huruvida hon är filmens hjältinna eller inte.