Under perioden 2013-2015 hamnar andelen långfilmer som har en kvinna som regissör på 44 procent. Motsvarande siffra för manusförfattare är 46 procent och för producenter 56 procent. Mot slutet av den här mätperioden hamnar också andelen kvinnliga regissörer ungefär vid 50 procent.

Och det var en märkbart stolt Anna Serner som fyra år efter att hon gjorde sin programförklaring redovisade utfallet i en biosalong strax innanför ringmuren i Visby.

– Vi ville uppnå jämställdhetsmålen utan kvotering, men jag hotade med kvotering om vi inte skulle nå ända fram, berättar hon.

Är ni framme nu då?

– Nej, nu jobbar vi med nya mål som ersätter dem från 2012. Fram till 2020 ska vi bland annat ha fler kvinnor som leder stora filmproduktioner, säger Serner, som menar att det är ett problem att kvinnliga regissörer i betydligt mindre utsträckning än sina manliga kolleger exempelvis regisserar actionfilmer.

Synliggöra

På mållistan finns också att synliggöra fler kvinnor inom filmbranschen. Det främsta verktyget för att nå dit är att jobba vidare med satsningen Nordic Women in Film. Och att förhoppnignsvis få med de övriga nordiska länderna i den satsningen också.

– Nu utökar vi arbetet genom att inte bara räkna regissör, manusförfattare och producent. När vi nu säger 50/50 till 2020 så handlar det både om personerna bakom och framför kameran. Det handlar om vilka som får synas på duken och vilka roller de spelar. Det syftar till att komma bort från stereotyperna, säger Serner till Kulturnyheterna.

Svårt med mål

Ett område där filminstitutet tagit fram en handlingsplan, men inte satt upp konkreta mål, är det som rör etnicitet.

– Svensk demografi har ändrats rätt mycket bara på ett år, så där är det svårare att sätta upp konkreta mål.

Privata aktörer

Tittar man på de filmer som SFI varit med och finansierat och jämför med de som filmer som finansierats med privata medel så är skillnaden stor när det gäller andelen kvinnor på de tyngsta positionerna. Och det är något som Anna Serner menar visar på att, utan SFI:s arbete i frågan, skulle jämställdheten i branschen snabbt bli sämre.

SFI-chefen nämner samtidigt Kulturnyheternas rapportering kring SF Studios tidigare i sommar som ett exempel på hur privata aktörer och SFI inte alltid jobbar på samma sätt när det handlar om jämställdhetsfrågor.

– Det visar hur viktigt det är att vi som har skattefinansierad budget faktiskt också har ett ansvar.

Är den bilden som Kulturnyheterna kunde visa av SF Studios  något  som speglar hela filmbranschen?

– Det vet inte jag. Men det är i alla fall en generell bild av rådande tillstånd i världen.