Nya zeeländske filmskaparen Peter Jackson har tagit sina tekniska prylar, de som levandegjorde hans Sagan om Ringen-trilogi, och släppt lös deras digitala magi på journalfilmer från tiden det begav sig.
Det är en mäktig känsla när filmen, lagom till den andra akten, transformeras; vidgas från liten svartvit rektangel på dukens mitt till bredbild i färg. Det är som att historien kliver fram ur dåtidens skugga och skakar tass med oss i publiken. De soldater som förut var anonyma marionetter i gamla ryckiga klipp får nytt liv, bland annat tack vare att man låtit läppläsare tolka vad som sägs, vilket får stumfilmerna att ta ton; de nu döda soldaterna får en röst.
Nä, inte så att det pladdras på, snarare får vi mest givna order, korta tillrop, till och med ibland på tyska – små orala detaljer som ger extra närhet till dåtiden.
Berättarrösterna är desto mer talträngda: Veteranerna, intervjuade någon gång på 1960-talet (många av dem var bara pojkar när de tog värvning), pratar om träningslägren, om livet i skyttegravarna, och inte minst om krigsyran som de och alla runt om dem i Storbritannien (jo, det är i princip bara britter som talar) tydligen kände inför kriget mot Tyskland. En promenadseger, antog man, eftersom ju Storbritannien var världens mäktigaste imperium. Men riktigt så enkelt gick det ju inte…
Jackson och kompani koncentrerar sig helt på bassarnas upplevelser, det världshistoriska makroperspektivet får man söka någon annanstans. Vi följer rösternas, soldaternas, psykologiska resa från den naiva patriotismen till insikten om krigets vidriga och själsdödande meningslöshet. En överraskande strid flod av bilder och scener ackompanjerar anekdoterna, från vådan av att skyttegravarna saknade toaletter till nakna visioner av söndersprängda soldater.
Det är imponerande, övertygande, riktigt sinnrikt – även om jag ändå inte kan skaka av mig känslan av att ta del av en, i alla fall bitvis, glorifiering av slagfältet. Eller i alla fall av de män som kämpade och föll där på dödens vidsträckta fält. Inledningsvis hör vi saker som:
”Jag skulle inte vilja ha det ogjort”.
”Jag sårades två gånger och gasades en gång, men det var ingen fara.”
”Det gjorde mig till man!”
Dessa och andra citat kontrasteras senare, när vi får se hur eländigt det var, men den överraskande lättsamma tonen hos de intervjuade håller i sig, men så är They shall not grow old också en del av 14 to 18 NOW, en brittisk kultursatsning som ska uppmärksamma att det är hundra år sedan freden i Versailles. Så okej, ett visst mått av romantiserande av the stiff upper lip får man kanske köpa, det här är ändå utan tvekan ett i dubbel bemärkelse historiskt verk.