Filmrecension: Tveksam etik i ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”

Publicerad

Nahid Perssons dokumentär om en trasig hjärtekrossare pepprar hjärnbarken med frågor och funderingar. Inte minst om en dokumentärfilmares ansvar.

Ni har säkert hört talas om Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. Det har av förklarliga skäl ordats en hel del om den här dokumentären om en man som, precis som titeln säger, samtidigt har ihop det med två dussin damer. Det är en film som trots sitt till synes enkla upplägg pepprar hjärnbarken med frågor och funderingar. Inte minst om en dokumentärfilmares ansvar, även om den kvalitén nog är omedveten.

Det är onekligen en lockande och publikfriande premiss. Säljande som en löpsedel. Här finns både samtid och tidlös önskan. Tinder och begreppet själsfrände. Kärlek. Och svek.

Den man som dokumentaristen Nahid Persson hittar på sin dejtingapp är snygg, trevlig, omtänksam, uppmuntrande, lagar god mat – ja, helt enkelt för bra för att vara sann. Det är först efter det att Nahid blivit kär som hon förstår vilken bedragare han är.

Nahid Persson är en av landets främsta dokumentärfilmare. Hon slog igenom redan med sin fängslande och skrämmande långfilmsdebut Prostitution bakom slöjan (2004), där hon blottlade dubbelmoralen bland Irans religiösa fundamentalister. På senare år har hon gått mot det mer personliga uttrycket men lyckats behålla ett allmänmänskligt perspektiv, där hennes egna upplevelser kantat större sammanhang, inte minst då den iranska revolutionen, som i Drottningen och jag.

Men här har honsnävat till perspektivet, rejält! – satt kameran på sig själv och sin relation med vad som framställs som en störd man.

Med hjälp av ett jagat psyke och en anteckningsbok kartlägger Anders alla sina erövringar, för att hålla kolla på dem, komma ihåg vem som är vad.
Men… erövringar visar sig vara fel ord. Anders är ingen kallhamrad häradsbetäckare. Snarare får man nog se hans dejter som snuttefiltar. Anders skildras nämligen som en trasig person. Visst, han tycks opålitlig, en lögnare, men främst en lidande människa som med största sannolikhet har en emotionell störning, en patologisk önskan att vara till lags, att bekräfta andra – för att på så sätt själv få tillfredställelse. En missbrukare av kärlek.

Nahid Persson verkar vara en humanistisk och godhjärtad person som är beredd att tro det bästa om människor, även de som sviker henne, vilket får henne att ta sig an projektet Anders. Samtidigt som hon inte kan släppa sin attraktion för karlsloken håller hon koll på honom som ömsom en orolig mamma, ömsom bitter älskande; visar upp en naiv tro att hon ska kunna ändra hans sedan decennier etablerade psykologiska mönster.

Det är hon som har taktpinnen, och framförallt kameran – och redigeringsmöjligheterna – varför mina sympatier sakta men säkert glider över till den extremt jagsvage Anders.

Varför ställer han upp på filmen? I densamma säger han själv att han är glad för uppmärksamheten (!) och för den kärlek Nahid visar honom, men i intervjuer har han sagt att han ställdes inför faktumet att det skulle göras en film om honom och att valet bara stod mellan att vara med, och kunna påverka, eller inte vara med.

Vem som i just det sammanhanget talar sanning, är omöjligt att veta men egentligen ointressant. Det är Nahid Persson som bär ansvaret för att föra upp Anders och hans psyke på duken. Och det är inte helt oproblematiskt.

En mindre sensibel filmmakare skulle kunnat köra bulldozer genom storyns öppna dörr, men Nahid Persson har skapat en nyanserad bild av den extrema situationen och intentionen är säkerligen god. Likväl lämnar dokumentären mig med en besk smak i munnen.

Nahid Persson avslutar sin dokumentär med att säga att ”Vissa människor kan inte förändras” vilket känns som en felaktig slutsats. Snarare borde den lyda:
Vissa människor är i gravt behov av fundamental terapi, och borde inte få sitt beteende uppfläkt på bioduk.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet