Ibland kommer det en film som definierar en generation. Bränd handlar om alla som generellt kallas ”millenials”. Den utbrända, konstant bostadslösa och aldrig riktigt anställda generationen, som för första gången i historien har sämre förutsättningar än sina föräldrar.
Missförstå inte. Bränd är verkligen inte en plakatpolitisk film. Snarare förlitar sig regissören Lee Chang-Dong på att en värld av omänskliga förutsättningar kan användas som subtil mystik i en thriller som vibrerar av våld.
Allt börjar förstås med ett ligg. Hae-mi (Jong-seo Jeon) jobbar som lättklädd modell för en butik under prekära villkor när hon aggressivt raggar upp den tystlåtne Jong-su (Ah-in Yoo). En ung man med en oanvändbar examen i kreativt skrivande, som nu jobbar som bud och bor utanför Seoul på sin pappas bondgård.
Hae-mi påstår att hon och Jong-su gått i skola tillsammans även om Jong-su inte verkar minnas det. Är det för att hon plastikopererat sig? Eller har de aldrig setts förut? Men Jong-Su blir intresserad och följer med Hae-mi till hennes lilla lägenhet utanför stan. ”Det här är fint, det förra stället jag bodde på hade en toalett bredvid diskhon” säger Jong-su imponerat.
De har sex under fumliga former och Hae-mi ber Jung-su att passa hennes katt medan hon reser till Kenya. Katten syns aldrig till och Jong-su ifrågasätter om djuret ens existerar, en detalj som får stor betydelse innan filmens desperata och blodiga sista akt.
Hae-mi återvänder från sin resa tillsammans med en annan kille. Ben. Briljant vidrigt spelad av amerikansk-koreanske Stephen Yuen. Ben osar av ekonomiskt oberoende och känslokallt mysterium, komplett med Porsche och lyxlägenhet i Seouls Gangnamdistrikt.
”I dag finns det inte längre någon skillnad mellan att jobba och att leka”, säger Ben överlägset när Jong-Su frågar vad han arbetar med, i ett av deras förnedrande utbyten. En logisk sak att säga för en ung rik man med oklar sysselsättning. Enligt samhällets normer ska han inte behöva förklara sig.
”Han är den store Gatsby” säger Jong-su bittert, och snart ser han sin nya plats i det sexuella kastsystemet och låter sig själv bli tredje hjulet. Ben verkar njuta extra mycket över detta ”cuck”-upplägg, och bjuder ständigt med Jong-su för att bli underkastad.
Regissören Lee Chang-Dong har byggt ett mikrokosmos som är metaforiskt för ett samhälle där ingen låtsas om de enorma ojämlikheterna: att kvinnor utan pengar värderas utifrån sitt utseende och män utifrån hur de presterar på arbetsmarknaden.
Jong-su kastreras, med svartsjuka och misogyni som resultat, men Lee Chang-Dong använder också det makliga tempot och ett mästerligt foto för att verkligen låta publiken förstå känslorna som byggs upp bakom Jong-sus apatiska uppsyn.
När vi har lärt känna honom är det dock fortfarande svårt att veta vad som är sant. Huruvida det är möjligt att Hae-mi konstant ljuger eller om Jong-sus känslor av otillräcklighet leder till att han tvivlar på sina minnen och sin magkänsla för Ben. Det är så välspelat att man ryser.
Bränd är löst baserad på Haruki Murakamis novell Att bränna lador och i filmen syftar detta till Bens märkliga fritidsintresse att bränna ner växthus. Något han bekänner för Jong-Su med ett extatiskt ansiktsuttryck. Han motiverar sina brott med att det bara är ”naturens moral” som sker. En attityd som påminner om den allt mer populära självhjälpsversionen av buddhism, där enorma ojämlikheter kan förklaras i samma termer som vädret. Någonting som bara händer bortom människornas kontroll.
Jong-su är således inte bara en förlorare, han är också en idiot som försöker påverka sitt eget öde.
Känslan av ensamhet i en värld utan fasta punkter förstärks av de vackra, ensliga landsbygdsmiljöerna utanför Jong-sus gård nära Nordkoreas gräns, men är lika närvarande under de middagar där Ben bjuder in sina fattiga vänner för att agera pynt i sällskap med hans mer belevade kompisar.
Om Jong-su och Hae-mi aldrig riktigt passar in någonstans verkar Ben ha en självklar världsvana och känner sig hemma överallt. Desto mer trion umgås ju mer framstår det som om Jong-su och Hae-mi är marionetter i en av Bens ”lekar”.
”Han tycker om att umgås med sådana som mig” säger Hae-mi, vars beroendeställning till mäns välvilja bubblar upp till ytan mer och mer trots hennes smått inställsamma fasad.
Regissören Lee Chang-Dong låter TV-nyheterna hemma hos Jong-su berätta om den ökade ungdomsarbetslösheten, men i övrigt behöver han inte slå publiken i huvudet med hur samhället har svikit sina unga. Briljansen ligger i det koncentrerat skrivna och välspelade triangeldramat där hämnd snart är den enda utvägen.