En meteorit spränger sig genom atmosfären, slå ner i ett ljussken på jorden, kamrean tar oss sedan ner på mikroskopisk nivå där små amöbalika varelser tar sig in i myggor och andra insekter som distribuerar parasiterna vidare till människor, och väl inne i det köttiga landskapet tar de över våra celler, styr våra gärningar.
Den inledande sekvensen är en suggestiv tripp från makro till mikro som vittnar om att vi ska in i en ordinär men välskapt thriller med släktskap till body invasion-filmer som klassikern Världsrymden anfaller. Men det här är något annat, det här är…
Nej, mer ska inte sägas.
Ibland, och det är verkligen inte ofta det sker om man har någorlunda koll på kommande repertoar, har man förmånen att möta en film helt naken (bildligt talat, alltså, något annat skulle skapa viss oro på pressvisningen): En ren och upplyftande känsla av närkontakt av den tredje graden, där trailers och annan förhandsinformation inte redan avslöjat merparten av storyn. Jo, jag vet, bara genom att läsa den här recensionen befläckas ditt jungfruliga tillstånd, men mer om intrigen ska inte avslöjas än att det handlar om en ex-militär som tar med sina två söner på en roadtripp för att skydda dem från den i smyg pågående alieninvasionen. Vem som helst kan vara smittad.
Det går inte att lita på någon.
Inte heller på mina kollegor som kanske kommer avslöja för mycket av handlingen i sina texter. Så läs ingen annan recension.
Encounter är skriven och regisserad av britten Michael Pearce som för fyra år sedan debuterade med ett lågmält buller och bång med det karga ödramat Beast. Så vissa positiva förhoppningar fanns onekligen inför hans första Hollywood-utflykt, och den här snygga skapelsen uppfyller de flesta av dem (även om den sista akten tappar lite i originalitet).
Pearce och team har snott ihop en thriller som på samma gång ligger nära verkligheten som det psykologiska. Som kommenterar den bristande omsorgen om återvändande soldater och vådan av en alltför beväpnad befolkningen, samtidigt som den låter oss ta plats i ett sargat sinne.
Manuset ser till att sympatierna svänger fram och tillbaka mellan dramats olika parter, det expressionistiskt organiska ljudspåret förstärker, föser handlingen framåt, och brittisk-pakistanska Riz Ahmed visar i huvudrollen, precis som i den Oscarsnominerade insatsen i Sound of metal, att han är en mästare på att stråla hårdhet och bräcklighet i en och samma blick.
Snygg, smart, spännande.