Vår personliga historia betyder allt. Åtskilliga självhjälpsböcker och psykologiska analyser har skrivits i ämnet. Om hur den allra tidigaste anknytningen till modern påverkar framtida romantiska relationer och hur en avvisning från fadern kan ha förödande konsekvenser för den manliga identiteten.
Inte lika ofta talas om den kollektiva historian. Den som påverkar genom politiska sår och upplevda orättvisor. Den gemensamma historien som binder folk samman och som berättas utifrån olika perspektiv, beroende på vad man identifierar sig som.
Om detta handlar Förolämpningen. När en politiskt laddad förolämpning kastas från en kristen libanes mot en palestinier är det inte bara ord som slungas utan även generationers frustrationer, ilska och sorg. Men också fördomar.
En ursäkt krävs, knytnävsslag mot revbenen måttas och sedan är konflikten redan svårt infekterad. Som alltid när konflikter har eller tillskrivs politiska och religiösa motiv stannar det inte på individnivå. Här eskalerar konflikten till en nationell angelägenhet. Vem är offer och vem är förövare här?
Det blir rättegång av det hela. Det blir mediacirkus. Det river upp gamla sår. Officiellt slutade inbördeskriget i Libanon 1990 men många libaneser känner att det hela är olöst, i alla fall inte läkt. När rättegången blir nationellt tv-stoff blir vardera man plötsligt symbol och representant för sin egen etniska grupp.
Det hela kan appliceras på väldigt många länder där politik och religion gått ihop. Kristna libaneser utgör idag runt 40 procent av Libanons befolkning, palestinska flyktingar (som befunnit sig i landet i många år) står för ungefär tio procent. Det finns fortfarande en konflikt mellan etniska och religiösa grupper i landet, om än inte en militär sådan som på 1970-talet. Om man inte känner till Libanons historia får man en snabblektion av denna film.
Berättelsen känns igen. Själv associerar jag till Nordirland där jag bodde under ett år. Jag skulle läsa en kurs och fick fylla i skolans registreringsformulär. Där fick jag välja mellan att kryssa ”katolik” eller ”protestant”. Något annat val gavs inte. Och givetvis låg det mycket mer bakom dessa indelningar än religionstolkning. Att kryssa det ena eller det andra hade tillskrivit mig en rad med åsikter, politiska sympatier och tillhörigheter. Jag gjorde en egen ruta och kallade den för ”other”.
Filmens idé är oerhört intressant. Upptrappningen av konflikten likaså, man kan verkligen känna spänningen som växer mellan de två politiska lägren. Tanken på vår kollektiva historia som bakgrund till individuella handlingar känns oerhört angelägen.
Men några saker stör mig: kvinnorna som de milda, resonabla och känslosamma. De är förnuftets röst som två manliga egon vägrar lyssna på.
Och rättegångsscenerna. Nu har jag ingen kunskap om det libanesiska rättssystemet men att advokater avbryter och pratar i mun på varandra stör. Även om detta i sig är menat att belysa starka känslor i omlopp. Men det känns filmiskt snarare än autentiskt.