Katten återuppstår, utrustad med dålig lukt och usel aggressionskontroll. Foto: UIP

Filmrecension: Nytt besök på Jurtjyrkogården

Publicerad

Den kristna undertonen är tydligare i nyinspelningen av Stephen Kings rysare om en gravplats som får de döda att återuppstå. En lagom otäck skräckfilm som får Fredrik Sahlin att fundera på att sälja sitt fritidshus.

”Sometimes, dead is better” Det klassiska Stephen King-citatet hängde med från romanen till den första filmatiseringen och vidare till den här uppdateringen. Det är onekligen en säljande slogan som fångar Jurtjyrkogårdens grundkonflikt: Mickla inte mer Moder natur. Eller kanske snarare med Gud.

I begynnelsen varde Volvo. Den akademiska kärnfamiljen anländer till sitt nya hem i skogen i sin krocksäkra V 90. Solen skiner, barnen Ellie och Gage skrattar och den gamle grannen som först ser lite gubbsur ut i sitt nikotingula skägg visar sig vara en mysfarbror.

Men precis som för alla andra familjer som (i den här genren) flyttar ut i gamla trähus på landet börjar idyllen snart att krackelera. Huset ligger nämligen vid en liten väg som trafikeras av stora tankbilar. Väldigt stora, väldigt snabba tankbilar.

Ja, ni kan säkert storyn. Katt bli överkörd, pappa begraver katt på gammal helig mark, katt återuppstår, utrustad med rälig lukt och usel aggressionskontroll. Snart förolyckas även ett av barnen och pappa får en bra idé – som visar sig vara riktigt dålig.

I 2019 års upplaga får den nioåriga dottern Ellie kliva fram i rampljuset, vilket ligger helt rätt i en tid då tjejer tagit över roller som förut av var spontanvikta åt grabbar. Hon som överlevde men i princip glömdes bort i såväl boken, som i 1989 års film, står här för både framåtrörelse och destruktion, medan pappan är den tafatte jönsen, den som tror han har kontroll men hela tiden är ett steg efter.

Stephen King lär själv ha sagt att av alla böcker som han har skrivit är det Jurtjyrkogården som skrämt honom mest. Först ville han inte ens ge ut den, eftersom den var så svart, men när han väl gjorde det blev det en av hans mest lästa.

Inspiration lär han ha fått då hans egen familjs katt blev överkörd och strax därefter nästan även hans son. Och jo, i grunden ligger just en historia om en man, en familjeförsörjare, och hans ångest över att inte kunna fylla rollen som den som kan skydda sin familj från olycka. Det handlar om sorg, om att acceptera döden som en del av livet.

Eller kanske snarare att inte kunna göra det. Vilket ingen av föräldrarna klarar av. Pappa Louis försöker överlista liemannen, som läkare och senare som bruten fader, medan mamma Rachel genom sin religiösa tro hoppas på livet efter döden.

Jo, den kristna undertonen är lite tydligare den här gången. Kanske även det ett tidens tecken i ett USA som inför ett tänkt hot från islamismen vill bära den kristna fanan högre.

Nå, kanske en övertolkning. I just det här fallet. Hur som helst är sentensen gammal som Gehenna. Den rationelle vetenskapstroende mannen (som till och med vid ett tillfälle hädar Gud) får lära sig en ödesdiger läxa: Fipplar man med Guds ordning bär det käpprätt ner i det helvetet som man inte trodde fanns.

Enklare uttryckt: Känn på den, du, din gamla ateist.

Annars på det hela taget en rätt strömlinjeformad lagom otäck skapelse som varken förgyller eller solkar ner genren. Oväntat tam, faktiskt. Kanske beror det på att intrigen vilar på en skräckpremiss som var relativt oexploaterad när det begav sig, men som nuförtiden blivit dammig stapelvara. Alltså det besatta, mordiska barnet.

Men som kattägare, pappa och innehavare av ett fritidshus som ligger alldeles för nära en liten väg där tankbilar kör på tok för fort (hatar dem!) är återbesöket på Jurtjyrkogården ändå alarmerande.

Bäst att sälja kåken innan det är försent.

Jurtjyrkogården

Visa

Betyg: 3
Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer
Manus: Matt Greenberg, Jeff Buhler
I rollerna: Jason Clarke, Amy Seimetz, Jeté Laurence m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet