I maj 1983 misshandlades poeten Grzegorz Przemyk, son till medborgarrättskämpen Barbara Sadowska, till döds av den polska polisen. Det enda vittnet var vännen Jurek, som kom att bli ett sargat nav i spelet kring Grzegorz död – i verkligheten och i detta drama.
Det är rättsövergrepp, korruption och en skenrättegång där fel personer ställs till svars och… Nä, även om det är en sann historia lär inte gemene svensk vara insatt i dess utveckling, så mer information än så får ni inte.
I Polen lär dock den här rättsskandalen vara känd, det tyder den ambitiösa och påkostade produktionen på. Ändå var detta bara ett av alla multipla övergrepp som utfördes av den sovjetfruktande, polska regimen. Små män bakom stora skrivbord utfärdade godtyckliga fatwor till höger och vänster (mest till höger…), skapade ett samhälle med kuvade medborgare som sålde ut varandra för att själva slippa hamna i onåd.
Det var inte länge sedan, och bara strax bortom den svenska gränsen, men det är som att skåda en annan värld, som har mer släktskap med Nordkorea än Europa. Å andra sidan försöker Putin och hans gelikar återskapa en variant av denna terrorns regim, och drar sakta men säkert åt tumskruvarna kring yttrandefriheten.
Nå, nutiden finns alltså där i ögonvrån under titten på den här realistiska iscensättningen av 1980-talets Polen, som under några år hade varit en relativt mjuk diktatur, där det vårades för de mänskliga rättigheterna. Fackföreningen Solidaritet och dess ikoniska ledare Lech Walesa hade med sitt breda stöd lyckats ta tillbaka en del av makten till folket, vilket inte gillades alls av Sovjetunionen. 1981 slog den polske envåldshärskaren Jaruzelski till med sina famösa undantagslagar och den diktatoriska ordningen var återställd.
Vissa kämpade emot. Däribland Barbara Sadowska – och hennes son fick plikta för det med sitt liv.
Det två timmar och fyrtio minuter långa dramat inleds med den nämnda misshandeln och sedan återstår en närmast absurd exkursion genom den genomkorrumperade polska maktapparaten.
”Om vi bara hade offrat några korkade milismän hade vi kunnat begrava det här ärendet på en eftermiddag”, suckar en av maktmännen. I stället gör deras misslyckade försök att tysta ner händelsen Grzegorz till en martyr, vilket i förlängningen utgjorde en av de många små tuvor som slutligen fick Sovjet och dess lydregimer på fall. Men det var några år senare, och tyvärr inget som Grzegorz eller hans mor fick uppleva.
Det här är en historia som får en att ömsom koka av ilska över ondskans banalitet, ömsom baxna inför den inbilska idiotin.
Man ser idealismens pris, knyter näven i fickan, men eftersom vi redan från början vet vad som har hänt och aldrig får tvivla på någon av rollfigurernas motiv, eller vart berättelsen är på väg, är det svårt att hålla engagemanget uppe under hela den utdragna speltiden.
I slutändan blir ”Lämna inga spår” snarare en (mycket välskapt) fallbeskrivning än ett nagelbandshotande drama.