Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Foto: Njutafilms

Filmrecension: Lucky

Verklighet och fiktion i fruktbart famntag i indie-ikonen Harry Dean Stantons sista film. Fredrik Sahlin blir gråtmild när Johnny Cash sjunger om dödsångest.

And you know I have a drive to live, I wont let go.
But can you see this opposition come rising up sometimes?
That it´s a dreadful imposition, comes blacking in my mind.

Ursäkta det pretentiösa tilltaget att börja recensionen med ett stycke rocklyrik, men när Johnny Cashs cover på I See A Darkness börjar ljuda över en scen där 90-årige Lucky ligger i sängen i sitt lilla hus i stenöknen och har dödsångest, faller allt på plats.
Det kan vara den finaste scenen som setts (och hörts) detta år.

Lucky är en gammal självständig man, levnadsglad men butter, skruttig (han ser ut som ett levande lik) men ändå vital – en övertygad ateist som ligger där funderar på vad som kommer sen. Inte för att han för ens en sekund skulle erkänna att så är fallet, men berättelsen har fört oss hit, till den insikten, till den scenen, som jag kommer att bära med mig länge.

Och jag som knallade in i salongen och förväntade mig ett indiecoolt poserande drama av tidig Jim Jarmusch-karaktär. Inget fel på dem, i och för sig, men ”Lucky” har en finstämd melankoli som lägger sig till ro i hjärtat snarare än aktiverar hjärnans referensbibliotek.

Vi följer Lucky under några dagar, tar del av hans nogsamt inrutade ritualer: raggarduschen, morgongymnastiken, inmundigandet av ett glas fet mjölk (vilket verkar vara det enda han får i sig), det dagliga tjötandet med andra gamlingar på den lokala baren – där bland andra David Lynch sitter och sörjer sin bortsprungna sköldpadda – och sakta men säkert växer ett helt liv fram.

En dag säger kroppen ifrån, får Luckys tillvaro att rista till, inte mycket men tillräckligt för att han, och vi, börjar vädra fara.

Det är den gamle indie-ikonen Harry Dean Stanton som dragit på sig Luckys cowboyskjorta och boots, och det vore en underdrift att påstå att han är som klippt och skuren för rollen. Han ÄR Lucky. Ger den rätt lakoniske mannen en emotionell vältalighet som intygar att en blick kan säga mer än tusen ord.

Att Harry Dean Stanton dog i september i år, gör ju inte den utsagan mindre sann. Det påverkar såklart tittandet, ger det en extra dos närvaro som inte skulle varit där om han fortfarande var vid livet, det förvandlar ett välskrivet drama till en elegi över ett verkligt liv.
Och får Luckys lågmälda dragkamp med liemannen att te sig smått profetisk.

Mot slutet säger Lucky det rakt ut: Jag är rädd!
Jo, som ateist är det naturligtvis svårare att le döden i ansiktet, som någon uppmanar Lucky att göra. Det är ju lätt att vara kaxig ateist när man tror att det är långt till graven men när den öppnar sig under en är det nog lätt att börja famla efter illusoriska, religiösa halmstrån som ska lindra fallet. Inte Lucky. Tror jag. John Carroll Lynchs film har den goda tonen att inte peka åt ena eller andra hållet.

Klart är att Harry Dean Stanton lämnar oss med leende på läpparna.

”Lucky” innebar regidebut för den 54 årige skådespelaren John Carroll Lynch som under livets andra halvlek har ställt sig bakom kameran. Det gör han helt rätt i. Manus är därtill skrivet av två filmarbetare som också gör sin första långfilm. Vilket inte gör den här lilla men storartade filmen mindre imponerande.

Lucky

Visa

Betyg: 4
Regi: John Carroll Lynch
Manus: Logan Sparks & Drago Sumonja
I rollerna: Harry Dean Stanton, David Lynch, Ron Livingston m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet