Gerard Depardieu gör Maigret till ett tungsint, sakta vankande kassaskåp fyllt av sorg och segflytande hemligheter. Foto: Njutafilms

Recension: ”Maigret” i regi av Patrice Leconte

Uppdaterad
Publicerad

”Om huvudpersonen är yster som en somnambul är produktionsdesignen desto piggare med sin ambitiösa och tidstypiska scenografi, detaljerad rekvisita och ett skuggrikt foto som andas samma 1940-tal som intrigen utspelar sig i.”Fredrik Sahlin har sett Gérard Depardieu i ”Maigret”.

Den belgiske författaren Georges Simenon skrev upp emot hundra romaner och noveller om det som kom att bli den franska fiktionens kronjuvel: Kommissarie Jules Maigret. Den första kom 1931 och bara året senare lanserades den första filmen, och sedan dess har rollen axlats av storheter som Jean Gabin, Richard Harris, Michael Gabon och Rowan Atkinson. Jo, det verkar vara speciellt populärt bland brittiska filmskapare att ta sig an den franske kommissarien, men så är han ju också något av en mix av Miss Marple och Sherlock Holmes (förlåt, alla Maigret-maniker).

Men nu är det alltså den galliska giganten Gerard Depardieus tur att leka tjuv och polis. Denne ikon som blev inofficiellt cancellerad för sitt Putinkramande 2013 (han tog ju sin tillflykt till Moskva när han upplevde att skattetrycket i hemlandet blev för stort) men som på senare tid fått komma in i bistrovärmen igen efter det att han kritiserat sin ryska kompis invasion av Ukraina.

Nå, i denna adaption av förlagan ”Maigret och den unga döda” har en ung kvinna hittats mördad, iförd galaklänning, och spåren leder så sakteliga in i den parisiska societeten, där kinky sex och skamfilad heder får dödliga konsekvenser. Egentligen behöver man inte orda så mycket om intrigen, den är sekundär. Det är den ornamenterade vägen, inte målet som är av intresse här.

Simenons berättelser presenterar knepiga fall där envetenhet och intelligens, inte biljakt och pickadoll fäller avgörandet. Maigret är skarp som en skalpell, blottlägger brottets anatomi, lager för lager. Visst kan man ana att vår egen Martin Beck lånat dna från den flegmatiske kommissarien som till och med får den livströtte Beck att framstå som ett rosenkindat yrväder. I alla fall den Maigret som Gerard Depardieu manar fram här: ett tungsint, sakta vankande kassaskåp fyllt av sorg (över ett förlorat barn) och segflytande hemligheter.

Regissören och manusförfattaren Patrice Leconte var som hetast på 1990-talet, med titlar som ”Hårfrisörskans make” och ”Löjets skimmer” men har jobbat på sedan dess, lite under de svenska distributörernas radar, ofta med lättsammare men välsnidade dramer.

Samma sak här, även om stämningen är mer luguber än vanligt. Stämningsfullt så det förslår men who-dunnit-nerven hamnar inte i påtaglig darr. Det här är mer som att se sin gamle far sakta men säkert fylla i det svåraste söndagskrysset. Men i så fall ett väldigt snyggt söndagskryss. Om huvudpersonen är yster som en somnambul är produktionsdesignen desto piggare med sin ambitiösa och tidstypiska scenografi, detaljerad rekvisita och ett skuggrikt foto som andas samma 1940-tal som intrigen utspelar sig i.

Betyg: 3
Regi & manus: Patrice Leconte
I rollerna: Gérard Depardieu, Jade Labeste, Mélanie Bernier m fl
Biopremiär: 11 november

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter