Tre trallande turkiska syskon. Foto: Edge Entertainment

Filmrecension: När fjärilarna kommer

Publicerad

Ibland hysteriskt kul med rapp dialog och absurda situationer, stundtals nedskruvad med opåkallat utdragna och sega scener. Sofia Olsson har sett turkiska När fjärilarna kommer.

Tre vuxna syskon träffas efter flera år isär för att tillsammans åka till sin hemby på den turkiska landsbygden. Alla är de mer eller mindre misslyckade; storebror är astronaut som blivit bitter eftersom han aldrig får åka till rymden, mellanbror är avdankad skådespelare som hankar sig fram genom att lägga röster till roliga kattvideor och lillasyster hatar både sitt lärarjobb och sin odräglige make.

När den åldrade pappan efter 20 års tystnad ringer äldste sonen och säger att barnen måste komma hem, sammanstrålar syskonen i Istanbul och ger sig ut på en rolig, sorglig och lätt vrickad roadmovie. De tjafsar och retas i bilen, de super ned sig och hamnar i slagsmål i obygden, de garvar, tröstar och sårar varandra. Väl framme i byn Hasanlar skruvas prillighetsnivån upp med en paniskt konflikträdd byäldste, en tvivlande imam och exploderande hönor.

När fjärilarna kommer kan på ytan beskrivas som en turkisk mix av bröderna Coens sävlighet och Emir Kusturicas galenskap. Gott så, kan man tycka, men i dess starkaste stunder blir den också något eget: en sorgesång över en förlorad barndom och en kärleksförklaring till brokiga syskon.

Det är intressant med syskon, hur alla verkar uppleva sin familj på olika sätt beroende på var i skaran de är, vilka roller de dras med. Om de fick ta alldeles för mycket ansvar, är bortglömda mellanbarn eller om de lämnades sist kvar när de äldre flyttade ut. Dessa tre, Suzan, Cemal och Kenan är alla präglade av barndomens tragedi och pappans svek, men på helt olika sätt.

När filmen tar det lugnt med tokigheterna och de Kusturica-doftande, mysko byborna, och låter syskonrelationerna härja fritt, når den oanade becksvarta bråddjup. Möjligtvis kommer svärtan fram just för att crazynivån tillåts vara hög i början, men det är en rätt ryckigt berättad historia. Ibland hysteriskt kul med rapp dialog och absurda situationer, stundtals nedskruvad med opåkallat utdragna och sega scener.

Absolut roligast är ändå mellanbrorsan, skådespelaren Kenan i Bartu Küçükçaglayans blasé och framåtlutande gestalt. Eller kanske den krisande, fippliga imamen (Serkan Keskin), eller... lillasyster Suzans (Tugce Altug) vredesutbrott, eller... när jag tänker på det har jag faktiskt skrattat högt många gånger och inte bara fnissat genom näsan, vilket ganska få komedier faktiskt lyckas med.

Titeln då? Jo, Hasanlar är en plats dit fjärilar kommer för att dö. En gång om året fylls luften av fjärilar som plötsligt stannar upp mitt i vingslaget för att singla döda till marken. Byborna skottar undan fjärilsliken och fortsätter som vanligt.

Även de vuxna barnens hopp om försoning med sin uppväxt dör där, på gott och ont. Drabbade av cynism men också frigjorda från hoppets ok, promenerar de svärande ut ur den här filmen, i en slutscen som nog är ett av de mest brutala, hysteriskt roliga, antiklimax jag sett.

När fjärilarna kommer

Visa

Betyg: 3
Manus & regi: Tolga Karaçelik
I rollerna: Tugce Altug, Tolga Tekin, Bartu Küçükçaglayan m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet