Det var inte länge sedan som svensk film med rätta anklagades för att bara berätta om den vita medelklassens villatillvaro. Sedan dess har scenerierna successivt förändrats, och bara i år har vi sett (minst) tre långfilmer där synvinkeln har varit förortens, eller ja… Ortens.
Bäst var utan tvekan Måste gitt som levererade sin perspektivförskjutning med en begåvad mix av tillbakalutad humor och insikt i de sociala strukturerna. Rojda Sekersözs Dröm vidare hade i sin tur större realistiska ambitioner men livade också upp bilden av orten med ett inspirerat foto.
Para knas kan ses som en systerfilm till den sistnämnda, de handlar båda om unga kvinnor som vill ta sig ur destruktiva miljöer men Para knas har en mer… vad ska vi säga?... ungdomlig anda när den berättar om Amida och Sara och deras bitvis våldsamma liv i Stockholm.
Den långfilmsdebuterande Nikeisha Andersson hade inte gillat att bli ihopklumpad på det här sättet. Hon har i många intervjuer återkommit till att Para knas inte är en ”förortsfilm”. Och det är i och för sig förståeligt; vilken kreatör vill att ens verk ska förminskas under ett slitet epitet? Och drömmen om ett annat liv, om att lösgöra sig från tillvarons negativa förväntningar, är universell och spirar i såväl Skövde som Skärholmen.
Så klart. Men ändå... släktskapet finns där.
Nikeisha Andersson lär vara en ren naturkraft när det gäller kreativt skapande, hon har jobbat professionellt från unga år (är fortfarande bara 25), framförallt med musikvideor och reklam. Hon är egentligen mer intressant som hyllad yrkesperson än Para knas som är rätt fyrkantig, sedelärande och har ett tunt manus som inte ens räcker för att fylla upp sina 75 minuter.
Vi får aldrig lära känna figurerna, bara se hur de beter sig på duken, vilket mest gör dem till representanter. Stereotyper. Den oroliga mamman, de arga brudarna, den skötsamma brodern, den onda langaren och inte minst den slemmige Stureplans-stekaren som får Kulturprofilen att te sig som en rätt sympatisk typ.
Nå, det vore väl inte hela världen om bifigurerna var platta men tyvärr får vi inte någon större ingång i huvudpersonerna heller. De knarkar, stjäl, rånar och orsakar en hel del smärta för människor runt omkring sig. Det är som om Nikeisha Andersson tycker att vi ska få sympati för dem bara för att de finns där framför oss, för att de inte har några pengar, och rent statistiskt en rätt usel framtid – och anstränger sig därför inte för att måla en vidare bild av dem och deras motiv.
Men snabba hårda klipp, stämningsstinna bilder, coola miljöer är det gott om. Det märks att det är en bildbegåvad musikvideoregissör som är i farten. Och över allt svävar en mer poetisk berättarröst, som berättar att världen styrs av mänsklig girighet, att para (pengar) är gud. Och det kan man ju hålla med om, även om det här uttrycks som om det vore en ny tanke.
Nikeisha Andersson är absolut inte det första, och kommer garanterat inte vara den sista, video- och reklamfilmare som kommer till korta i långfilmsvärlden. Hon är i gott sällskap med framgångsrika skråkollegor som Jonas Åkerlund och Fredrik Bond som också har tvingats inse att en väldigt utdragen musikvideo inte är detsamma som en bra långfilm.
Para knas har biograf- och streamingpremiär den 15 januari.