Den gamla hämnarklassikern Death Wish från 1974 pockar på i minnesbanken: Där gamle hårdingen Charles Bronson spelade en vanlig man som rensade upp bland buset efter det att hans fru blivit mördad. En thriller som precis som Dirty Harry flirtade med samtidens reaktionära backlash efter den liberala 68-rörelsen.
En närmare referens skulle förstås kunna vara den franska Revenge (2017), där en ung kvinna gör splatterkaos av våldtäktsmän. Men ingen av dessa brutala genrefilmer fick sätta sin fot i de fina filmsalongerna. Emerald Fennells Oscarsbelönade manus är mildare och riktar sig till en mainstreampublik med metoo på näthinnan.
Carey Mulligan gör 30-åriga Cassie, en före detta lovande ung kvinna som hoppat av läkarutbildningen, jobbar på ett kafé och fortfarande bor hemma med sina föräldrar. Om natten ger hon sig ut på barer, och iscensätter gång på gång den händelse som fått hennes liv att gå i stå, den där hennes bästa vän på en blöt fest blev våldtagen av en studiekamrat.
Cassie låtsas vara full som en kastrull och låter sig ledas hem av pilska män utan moral. Precis när de är på väg att förgripa sig på henne sätter hon sig upp och frågar vad fan de håller på med.
Och tar fram saxen…
Nä, det där sista är en egen tolkning. Det är nämligen till stor del oklart hur Cassie straffar männen. Hon noterar sina många bedrifter i en anteckningsbok där hon plitar ner ömsom en svart, ömsom en röd pinne efter varje möte; några var sannolikt blodigare än andra. Den kaxiga scenen från morgonen efter filmens första incident, där hon går gatan fram ätandes en korv och har ketchup- eller blodstänk på armen, ger i alla fall en metaforisk fingervisning om vad som hänt.
Emerald Fennell blottar med sin multipelt Oscarnominerade film maktstrukturer och attityder som låter män ta för sig och tvingar kvinnor till tystnad, i såväl juridiken som det övriga samhället. Inga scoop med andra ord, men tillsammans med ett överraskande gott humör och en respektlös hållning till genregränser växer smarta Promising young woman till något mer än bara en sedelärande smäll på fingrarna.
Produktionen är tajt, snygg och färgglad och Carey Mulligan faller fint in i en roll som rör sig friktionsfritt mellan olika stämningslägen – precis som filmen, som mixar romkom med bröderna Coen-skruv.
Visst, Promising young woman är subtil som en skrevspark men är inte menad att vara annat heller. Emerald Fernell vill ha skoj och prata allvar på samma gång, en svår kombo, och lyckas kanske inte fullt ut men tillräckligt för att hålla intresset uppe till det aningen tama slutet.
Promising young woman är precis som Death wish en produkt av sin samtid, dock en helt annan tid, som äter gamla machomän som Bronson till frukost (i alla fall i fiktionen). Men den som väntar sig skoningslös vedergällning blir besviken, så även den som hoppas på ett inkännande drama om övergrepp. Snarare är detta en lekfull och slagkraftig iscensättning av nutidens debatt om allt från sexuellt samtycke till patriarkalt maktmissbruk.