Filmpremissen där en pappa har lämnat sitt nyfödda barn och dess mamma, för att plötsligt tvingas tas hand om det, har nyttjats sedan filmisk hedenhös, från Tre män och en baby till nu senast i Becker – Kungen av Tingsryd. Det är oftast sedelärande saker som är utrustade med en uppbygglig sentens där mannen slutligen inser sitt misstag och får utmärkelsen Årets pappa.
Lite tjötigt är det allt.
Men det belgiska dramat Tiden före oss vänder på begreppen. Här handlar det om den lyxprostituerade Alice som tidigt lämnade sin lille son i pappans händer, men som nu tvingas rubba sina väl ingångna cirklar för att ta hand om sin avkomma.
Tiden före oss vägrar följa våra förväntningar och kammar inte ett endaste strå medhårs. Men så är det ju inte en komedi, utan istället ett på många sätt utmanande besök i ett trasigt liv; en visit som dessutom efterlämnar en besk, svårtolkad eftersmak. Vilket i och för sig inte förvånar eftersom det är samma producent här som för de flinthårda fiktionerna från Flandern: Bullhead och Ardennerna.
Det här är ytligt sett inte lika brutalt som nämnda mansdrivna titlar, men den inre svärtan är bedövande. Alice är svårt avskuren från sin omgivning. Det mentala rustning som hon skaffat sig för att orka ha sex med sina många stamkunder, verkar genom åren blivit övermäktigt tung, paralyserande. Hon är totalt alienerad, går igenom livet – och filmen – som en deprimerad och kylslagen gåta.
Sonen Robin är sju år och har precis förlorat sin pappa i en bilolycka och tvingas nu bo med en mamma som han aldrig fått anknyta till, men är efter de grava omständigheterna överraskande (läs: osannolikt) medgörlig. Varken mamman eller filmens manusförfattare och regissör Nathalie Teirlinck är speciellt intresserad av honom, det här är tydligt Alices berättelse, inte pojkens. Vilket ger hela bygget en ton av kall konstruktion, som vill gå emot förutfattade meningar och klichéer, vilket ju är en ärbar tanke, men det stukar en del av inlevelsen.
Likväl sitter Alices och Robins öden kvar i sinnet ett bra tag efter visningen. Inte minst tack vare ett stramt men kännbart agerande från huvudrollsinnehavaren Evelyne Brochu, och – icke att förglömma – ett ambitiöst, expressivt ljudarbete som ackompanjerar Alices sinnesstämningar; som ledsagar oss i alla fall en liten bit innanför den rustningen.
Men kanske allra mest för att slutet är så hårt och oväntat att det först får mig att backa, men sedan inse att det kanske trots allt ligger närmare verkligheten än att Alice skulle få pris som Årets mamma.