Andrea Berntzen är så övertygande med sin rädsla att det nästan känns fel att titta på henne Foto: Nordisk film

Filmrecension: Utøya 22 juli

Publicerad

”En fullkomlig solidaritet med offrens upplevelse”. Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson var från början skeptisk, men övertygas av Erik Poppes fiktion om massakern på Utøya.

”Det var för nyligen, det var för många barn som mördades, det är för hemskt att göra film på!” Jag är minst sagt skeptisk inför idén att dramatisera det samtidstrauma som är högerextrema Breiviks brutala massmord på politiskt engagerade ungdomar. Eller så är jag bara rädd. För att det ska bli action, blod, eller en mytologisering av en högerextrem och hatisk mördare.

Det börjar med autentiska, suddiga övervakningsbilder från när regeringskvarteret i Oslo sprängdes i luften. Sedan är vi på Utøya där ungdomsledaren Kaja stirrar rakt in i kameran. ”Det spelar ingen roll, ni kommer aldrig att förstå” säger hon. Sedan vänder hon sig bort och fortsätter prata i telefon med sin mamma som är orolig över döttrarna som är borta på läger med arbetarpartiets ungdomsförbund precis när ett terrordåd skakat huvudstaden.

Kaja tittar aldrig in i kameran igen, men den följer henne konstant. Efter 20 minuter dånar de första skotten. Förvåning byts snart från förvirring till panik. Från 17:21 till 18:34 den 22 juli 2011 mördade Breivik 67 människor, hälften av dem barn. Vi får följa Kaja i en enda tagning utan avbrott under hela denna tid.

Utøya 22 juli kommer inte med någon plakatpolitik. I för- och eftertexter talas om Breiviks motiv och om högerextremismens utbredning, men själva dramat ägnas helt åt offren. Inga pekpinnar, inga försök att förstå gärningsmannen. Bara en fullkomlig solidaritet med offrens upplevelse. Om skräcken och hopplösheten i att försöka gömma sig bakom en sten på en pytteliten ö. Om hur kallt det är i vattnet. Om att hålla om en skottskadad fjortonåring som gråter efter mamma. Om att leta efter bra klippskrevor att ta skydd i, men bara upptäcka att alla är fulla av skräckslagna barn som väser åt en att det är fullt. Om att mitt i paniken dra ett dåligt skämt för att det är enda sättet att hålla paniken i schack. Att våga vara modig i en livsfarlig situation, eller att inte våga.

Regissören Erik Poppe har sagt att det är just det han vill göra: fokusera på de som var där, och inte ge gärningsmannen mer uppmärksamhet. Efter djupintervjuer med överlevare och anhöriga har han skapat en fiktiv berättelse, och lyckats göra en chockerande bra film.

Utøya 22 juli är som ett svart hål som suger in en, stannar tiden och spottar ut en på andra sidan med ansiktet i fullkomlig oordning. Den enda långa tagningen är otrolig, det är inte skådespeleri, det är snarare ett fullkomligt känslomässigt rollövertagande som i ett filmatiserat lajv.

Debuterande Andrea Berntzen som Kaja är så övertygande med sin rädsla att det nästan känns fel att titta på henne. Nog är hon en av de som lyckas hålla huvudet hyfsat kallt, men i den här berättelsen finns inte den vanliga dramatiken där de som ”gör rätt” garanteras att klara sig. Lika urskiljningslöst som Breivik mejade ner barnen, lika brutal är filmen.

Poppes team skapar verklighetsbaserad skräck med ett genomtänkt manus, otroligt trovärdigt skådespeleri, nervigt foto och obehagligt ljud. Den frossar varken i döda kroppar eller blod. Bara i rädsla.

Att få en glimt av upplevelserna på Utøya känns på något vis som att dela på bördan med offren. Eller så spelar det egentligen ingen roll. Precis som Kaja sa när hon blängde på oss i början: Vi kommer aldrig att förstå. Men vi greppar i alla fall att vi inte förstår.

Utøya 22 juli

Visa

Betyg: 5
Regi: Erik Poppe
Manus: Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen
I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Brede Fristad m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet