Tomas von Brömssen räddar Helena Bergströms cirkusfilm från totalkrasch. Foto: SF

Filmrecension: Vilken jävla cirkus

Publicerad

Förvirrande och övertydligt på samma gång. Sofia Olsson irriterar sig på Helena Bergströms nya romantiska komedi.

Det är med glatt humör jag sätter mig i salongen för att se Helena Bergströms nya. Precis allt ser rätt ut på papperet: en mysig romantisk komedi i cirkusmiljö med en trivsam uppställning av yngre och äldre skådespelarelit.

Hela upplevelsen blir tyvärr en jävla cirkus. I bemärkelsen rörigt. Manuset är skevt, karaktärsteckningen rent utav bisarr och dialogen pendlar mellan jätterolig och så tondöv att jag häpnar. Bergströms förra ”jävla”-film En underbar jävla jul var ett långt mer stadigt filmbygge, även om jag minns att Robert Gustafsson pajade stämningen med sitt härjiga överspel.

Vilken jävla cirkus börjar med att Handels-studenten Hugo på bästa romcom-vis bokstavligen krockar med violinisten Agnes. De blir tokförälskade, raskt ihop och deras kärlek skildras genom en rad mysiga klipp. Så plötsligt tar historien en annan vändning, från förälskelsepirr slungas Hugo ned i djup, förlamande sorg.

Efter ytterligare en krock, denna gång med en gris, hamnar Hugo hos ett cirkussällskap på dekis: Cirkus Margot med den groggande men vänliga direktör Casall i spetsen. Bland de udda existenserna, och Casalls kaotiska bokföring, kommer ekonomen Hugo till sin rätt och får slicka sina sår i fred.

Gustav Lindh i huvudrollen har tilldelats ett kamikaze-uppdrag. Hugo är nämligen en helt ogenomtänkt figur: ömsom omtänksam, ömsom fruktansvärt självgod och helt omöjlig att känna sympati med. I de allra mest känsliga scenerna, framförallt där Molly Nutley briljerar, ges han regi och dialog som får honom att klampa runt som en okänslig elefant i en porslinsaffär.

Det är en märklig upplevelse att se en film som är så ojämn. Tomas von Brömssen som cirkusdirektören jobbar stenhårt och lyckas tälja guld ur dialogen med sin osvikliga tajming och lakoniska tonfall. Även Molly Nutley skakar liv i den annars klichétunga rollen ”tonårstjej som på grund av trasig bakgrund slutat prata”, och Johan Widerberg lyckas driva sin folkilskna och patologiskt svartsjuka clown så pass långt att det blir kul.

Men: att få fason på Hugo är ett omöjligt uppdrag för Gustav Lindh. Filmens huvudroll är helt bortglömd i såväl manus som dialogen och regi. Han irriterar, förvirrar och ges de allra tristaste replikerna. Lika illa behandlad av manuset är Evin Ahmads Agnes, vars djup bara ligger på ytan. Det är som att Helena Bergström har begränsat sina huvudroller till att vara blott funktioner för att berättelsen ska gå i mål. Det funkar inte.

På den förvirrande karaktärsteckningen läggs en pinsam övertydlighet i form av påfrestande pinsamma tillbakablickar. Publiken lämnas alltså som frågetecken samtidigt som de blir rejält skrivna på näsan.

Som tur är lyser det om Tomas von Brömssen, och det är faktiskt han som räddar den här filmen från att vara ett riktigt bottennapp.

Vilken jävla cirkus

Visa

Betyg: 2
Regi & manus: Helena Bergström
I rollerna: Gustav Lind, Molly Nutley, Evin Ahmad, Tomas von Brömssen, Johan Widerberg m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet